Det är en plats jag kan återkomma till igen och igen utan att jag egentligen vet varför.
Det finns inget helt eller något alls kvar.
Bara ruiner ligger kvar av det som en gång var.
Men ändå så ligger en stig upplagd framför minna fötter.
Som visar bilder av det som en gång har varit.
Det som en gång var allt.
Och allt det jag har glömt, blir så kristall klart.
Som om jag aldrig lämnade det efter mig.
Föga ord talas, men de jag har aldrig varit han som säger något.
Allting kommer fram tillslut ändå.
Det tar den tid det tar, jag har inge bråttom.
Färden är inte slut än.
Vi ser fortfarande samma himmel,
Hör samma stämma,
Varje hjärtslag.
Jag vet att de slår lika,
Som dagen då allt raserades till grunden.
En dag kommer vi finna varandra,
Så som vi gjorde då.
Jag lovar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar