Verkligheten blir aldrig som den en gång var,
Och förmodligen av en anledning.
Samtidigt som jag hoppas du aldrig läser mina brev eller poesier,
Hoppas mitt hjärta, djupt inom mig att du ser.
Bortglömda ord och visor.
Jag vet, vet än idag.
Att du var rätt för mig.
Alla säger emot, att du ändrade mig, att jag blev en dålig människa utav dig.
Men varför gråter jag ibland?
varför ser jag bara lycka i dina ögon?
Varför älskar jag dig än?
Du var min regnbågsflicka.
Din storm till mitt lugn.
Din eld till mitt vatten.
Jag har gett upp på lyckan och de som andra säger.
Min lycka finns än för dig, hos dig.
Och även om mina ord inte når dig,
Om inte våra händer möts,
Så vet jag att du förstår.
Så länge mina lungor bär.
Och så länge mitt hjärta pumpar,
Så slår det för dig,
Du med dina tusen stjärnors ögon.
Och känslor av eld.
För det finns då ingen,
Som har fått mitt liv så betydelse fullt som du.
Jag minns dig, och tänker på dig.
Vi som är blott ett minne,
För varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar