Längtan..

Detta ord är nog ett av de som sitter i mitt huvud just nu. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner mig instängd och samtidigt ute låst. Jag går in i en väg och jag kommer verkligen inte vidare. jag börjar leta efter sätt att komma ut ur den lilla gropen jag har trillat ner i. Då jag har märkt att jag är extremt rastlös samtidigt som jag verkligen inte har ork till att jag göra något. Jag menar, jag orkade inte ens sätta mig och spela på tv idag (vilket är fruktansvärt illa för att vara mig)

Det slår mig att när jag börjar känna den här ''längtan'' så börjar jag tänka mycket, jag skriver mycket. Däremot så orkar jag inte rita, spela eller titta på något. Det blir oftast bara en lugn låt och magplask ner i sängen. Efter det så ligger jag där också i X antal timmar för att antingen märka att jag gör mig sur då jag inte gör något eller bli sur på andra då de faktiskt säger till mig att göra något. Kanske inte den bästa vägen för att få saker att funka simpelt, men sådan är jag.

Det som stör mig mest nu är nog att jag längtar efter ordet frihet, jag vill liksom ett steg längre bort från allt. Ett steg som är för omöjligt om du frågar mig.

Men även om jag kan sätta tungan på ordet ''frihet'' så är det fortfarande något som saknas, en djupare förklaring på frihet. Vad är det jag längtar efter egentligen?

allt för nu.

Historier, vad folk skriver eller berättar, vad som har hänt om andra eller sig själv. Varför kan man bli tagen av det så enkelt. Varför blir man enkelt influerad av den andres ord? Jag vet inte hur det är för andra, men för mig har jag märkt att det ofta blir när jag talar om historier om mig själv, att de blir ganska deprimerande. Vilket inte är anledningen egentligen. Jag talar bara om saker som har hänt i mitt liv men jag får nästan alltid folk som tycker synd om mig vilket jag inte riktigt förstår. Det har hänt mig, klart det har men det är inget att se ledsen ner på mig. det hade lika gärna kunna varit någon annan. Däremot så kan jag ju inte säga att jag inte hade velat ha en annan historia som min bakgrund till varför jag är den jag är idag.

En berättelse om ett liv där man gjorde något, där man faktiskt hade en mening till att vara något eller någon.

''You are my stories
Unread stories

When I gazed at your eyes
I could see an unknown country

Stories with their doors opened
Stories that won’t ever close again''

Frustration över en känsla som inte finns, hur blir man av med sånt?
Jag förmodar att det är jag och mitt överkänsliga hjärta emot musik som jag har denna känsla. Jag är en sådan person som enkelt lever in i musiken. Då te.x. om jag lyssnar på någon hårdrock eller något sånt blir jag mer sur och mer arg på allt och alla samtidigt så får jag känslan av att kunna uttrycka sig på ett sånt sätt så folk faktiskt ser att jag ärr inte på det bästa humöret just då. Men däremot om jag lyssnar på någon sorglig piano musik blir jag lugn eller deppig.

Den här förmågan tror jag de mesta har mer eller mindre, men jag vet inte. På något sätt känns det som att jag har denna förmåga på en övermänsklig nivå, vilket jag vet att jag inte har. Men vid många tillfällen känns det som det.

Jag tror jag lever ut mina känslor mycket mer via den magiska musiken, vad jag än lyssnar på. Vilket fall som helst så uttrycker jag det i alla fall. Men jag vet att musiken har varit något speciellt för mig för en viss tid nu. helt enkelt, jag lever inte utan den nu då jag alltid har den med mig vart jag än går. så enligt mig så är det ett måste nu. För utan musiken, så kan jag inte leva upp till den jag vill vara.

Allt för nu.

Ensamhet? hur ensam är man egentligen och i vilka skalor finns det? Kan man vara ensam även om man har andra i närheten?

På senaste tiden så måste jag erkänna att det har varit ganska ensamt. Då vet jag också att i alla fall att en del står för mitt egna misstag. Vilket fall som helst.


Ensamhet brukar oftast komma med både positiva och negativa delar. beroende på hur du är till mods, som människa och tillfället. Jag säger förstås hur jag tror det är och vad jag själv har lärt mig efter mina erfarenheter. Om man är deprimerad och ledsen eller bara nere så brukar det ofta kännas som om ingen ser eller att de bara ignorera en. Däremot så vet jag att det kan vara ett sätt att hitta nya vägar och tänka djupare inom sig själv. Enligt mig själv så är jag nog en väldigt självständig person, men de som väl är runt mig eller med mig brukar säga annorlunda då jag ofta är glad och positiv runt dem. Men som sagt, nu på senaste tiden verkar det som om ingen riktigt ser mig och det är där jag vet att jag själv kommer in. Jag har börjat att dra mig undan mer och mer och det är väl just för att jag har ganska mycket att tänka på. speciellt nu. Mycket beror nog på min förlust på en kär vän eller de med fräsiga kommentarer nu de senaste veckan. Sen självklart att jag inte har kunnat tala med några få på senaste tiden har nog gjort mig ganska frustrerad ( klagar inte på er så ni vet ). Det som gör mig mig fundersam är väl just hur det helt plötsligt kan bli så tomt även fast du har miljoner runt dig. Känslan att vara ensam även fast du sitter vid ett matbord med 4 andra personer eller till och med ett klassrum med ungefär 29 till i.

Däremot är det ju jag som har valt det så jag är inte förvånad och det är ganska skönt att bara få vara med sig själv då och då, det måste jag medge. Men jag kommer nog aldrig riktigt förstå hur just ensamheten funkar eller vad man ska göra för att bota den.

Allt för nu

Drömmar, denna gång menar jag de du har om natten. Livliga lugna eller mardrömar. You know what I mean.

Jag blir lika fundersam som vanligt just om drömmar, just för de kan vara så helt utanför ramen. Inget kan stämma, men samtidigt så kan ju alla få uppenbarelse och då menar jag kanske inte lika stora som t.ex. i bibeln Mer som om man ska fråga en om man vill gå ut med den eller kanske simpelt vad man vill göra med något i sitt liv.Jag har haft många märkliga drömmar, det kan jag lova. Mardrömmar med för den delen men jag blir lika häpnad varje gång då hjärnan överraskar mig ungefär 90% av alla gånger.

I natt hade jag en märklig dröm men den kändes så verklig och rätt. Jag vaknade upp till ljudet av gräs och vinden. Mina ögon ville inte öppnas, så jag börjar sträva med mina fingrar och känner att jag ligger ute på ett fält av något slag då jag känner de höga växterna och den bördiga marken under mig. Kroppen värmdes av solen som stod högt upp i skyn då det var en ljusröd färg även om mina ögon var stängda. Jag sträcker ut min hand i luften och känner vinden ta tag i armen. Samtidigt så känner jag något lent men samtidigt något som jag inte riktigt kan förklara. mina fingerspetsar sluter sig runt föremålet och känner att värmen stiger i handflatan. Armarna rör sig mot min bröstkorg där jag lägger händerna mot bröstet. Mitt hjärta blir varmt och jag känner mig säker. Denna värme var verkligen något speciellt och jag ville ha det mer och mer. tillslut så trycker jag det närmare in min bröst och jag känner hur den sakta sjunker in i bröstet på mig. Jag börjar andas häftigt då det känns som hela min kropp börjar brinna. Under all den tid jag låg där så kunde jag bara inte sluta le. När värmen började avta så märkte jag att jag kunde sakta öppna ögonen. Det jag då såg var en underbar illusion enligt mig.

Framför mig ser jag en orange röd himmel med en skara vita moln. jag såg att omkring mig från marken svävade långsamt upp lysande kristal bollar. Bara en liten boll av ljus och det var tusental som svävade långsamt upp mot skyn. Jag visste att det måste varit en sådan jag hade mot mitt börst. sakta började jag röra mitt huvud mot vänster och höger och ser bara högt gräs omkring mig. Däremot så ser jag att jag hade långt mörkbrunt hår, då menar jag ungefär ner till midjan. Försiktigt tar jag mig upp på knä och ser att jag har en vit simpel klänning på mig samt att mina händer var små gemfört vad jag brukar se och så hade jag en aning spetsiga naglar. Jag reser mig upp tillslut och börjar gå bland fältet tills jag ser en liten sjö vid ett kolossalt stort träd. Väl framme vid trädet så tittar jag ner i sjön mot min spegelbild och jag upptäcker att jag var en flicka på ungefär 17 års åldern.

Jag vandrade för timtal i denna oändliga värld, men tillslut så fick jag en shock då jag känner hur något kallt och hårt flyger in i ryggen på mig. jag skriker till av smärta då jag känner hur det kalla sakta tycks in i mitt kött och i mina skulderblad. Jag gråter av smärtan och jag vet inte vad jag ska ta mig till för smärtan. Tillslut så får jag iden om de glödande bollarna och reser mig upp och börjar springa efter en då jag känner att det hårda i ryggen börjar skruva sig in i skulderbladet. Jag lyckade tillslut fånga en av de glödande föremålen och jag känner att smärtan domnar bort. däremot så lyckas jag få en glimt av vad det var. På min rygg befanns sig en stor metallbit som lyckade tryckt sig in ända in till benet på min kropp. Denna händelse forsatte i dagar och metall föremålet på min rygg blev bara större och större. Tillslut så kunde jag inte röra mig och jag kunde inte springa efter dessa glödande bollar.

Jag satt i denna kolossal metall föremålet i år och det fanns inget jag kunde göra. Men efter en långtid så sa jag helt plötsligt.

''Jag befinner mig i världen som försvann. Detta är mitt sätt för att den ska finnas för mig..''

Efter det vaknade jag. Och nu undrar jag, är det någon som kan förklara vad det menar?

Allt för nu.

Tid från tid, så undrar jag om jag har valt rätt val när det gäller min gymnasie linje. Många gånger undrar jag inte om jag hade passat bättre på t.ex. ITG eller typ Guc. Men över allt detta valde jag Boland och bild. och jag undrar som sagt om det kunde verkligen kunde vara rätt. Jag menar, visst jag älskar att måla och rita, men däremot så är jag lika fascinerad av datorer och tecknik och i slutändan så vet jag att jag kommer ha mer användning för utbildningen jag hade fått på ITG.


Varför går jag egentligen bild då? Det är skitskul och jag får verkligen göra det jag älskar, men kommer jag käna något på det i slutändan? Förmodligen inte, jag kommer vara tvungen att plugga vidare. Men som det är just nu så är det värt det känner jag. Andra året i boland och nu skulle jag nog aldrig kunna lämmna tack vare de underbara lärarna och speciellt min klass. Jag hade ju aldrig täffat dessa underbara människor om jag inte gick här, ganska smipelt sagt eller hur? Min kunskap runt bilden har blivit djupare och mina sätt att arbeta på har ökat med minst tio gånger.

Men speciellt så går jag väl här för min dröm att bli lärare, du vet den där läraren som alla älskar. Det andra är nog att jag kan utrycka mig så simplet på miljoner sätt bara genom att dra en pensel, en penna eller vad du än vill använda för verktyg.

Enligt mig är mitt val fel, och det var det bästa felet jag någonsin har gjort.

allt för nu.

Att vara ovän, att plötsligt bli irriterad, arg och till och med kanske hata en närligande person i hjärtat. Många gånger har jag fått utbrott och ilska mot sådana personer som säger sig vara mina vänner, medan i slutet så ljuger dem för mig. Men det är bara mänskligt, eller hur?

I min närvaro så har jag alltid vänner och älsklingar Jag kan inte säga att jag älskar dem mindre än andra för det gör jag inte. Alla dessa underbara personer har sin egna utstråling som gör dem till dessa underbara personer de är. Och det är i den här frågan och tanken kommer. Varför kan man bli så snepå varandra? Varför kan man hata någon så himla mycket för en viss tid.
Jag har väldigt svårt att bli sne på någon måste jag erkänna. nästan lite för svårt, däremot händer det emellertid att andra blir det på mig och det är då jag undrar varför? Det var senast för någon timme då jag upptäckte att en av dem är sur och grinig på mig och jag förstår inte varför. Vist de har problem av sina egna, det vet jag. Men jag tycker det är synd att de inte kan säga eller prata om det istället för att blir sur på en. Däremot ska jag nog inte säga något då jag själv kan bli så. Som sagt, vi är mänskliga.

Men jag är fortfarande fundersam hur man kan göra illa någon som står en så nära. Om jag kunde så hade jag enkelt tagit bort smärtan jag har tillfört vänner, men livet är inte uppbyggt på detta sätt, eller hur?

Livet är en svår fråga, men i mitt huvud är vänner och kärlek en lika stor en. Jag kommer aldrig förstå mig på en annan mänsklig varelse, även om alla säger att jag förstår dem. Detta tycker jag är det bästa med en människa, att de kan vara så mystiska. En vän ena dagen och andra ens värsta fiende.

Allt för nu.