yttersta tanken

Frustration över en känsla som inte finns, hur blir man av med sånt?
Jag förmodar att det är jag och mitt överkänsliga hjärta emot musik som jag har denna känsla. Jag är en sådan person som enkelt lever in i musiken. Då te.x. om jag lyssnar på någon hårdrock eller något sånt blir jag mer sur och mer arg på allt och alla samtidigt så får jag känslan av att kunna uttrycka sig på ett sånt sätt så folk faktiskt ser att jag ärr inte på det bästa humöret just då. Men däremot om jag lyssnar på någon sorglig piano musik blir jag lugn eller deppig.

Den här förmågan tror jag de mesta har mer eller mindre, men jag vet inte. På något sätt känns det som att jag har denna förmåga på en övermänsklig nivå, vilket jag vet att jag inte har. Men vid många tillfällen känns det som det.

Jag tror jag lever ut mina känslor mycket mer via den magiska musiken, vad jag än lyssnar på. Vilket fall som helst så uttrycker jag det i alla fall. Men jag vet att musiken har varit något speciellt för mig för en viss tid nu. helt enkelt, jag lever inte utan den nu då jag alltid har den med mig vart jag än går. så enligt mig så är det ett måste nu. För utan musiken, så kan jag inte leva upp till den jag vill vara.

Allt för nu.