Jag vaknar med ett märkligt beteende. tvivel i mitt så kallade hjärta, eller ändas känslan att stå som en bra förebild gjorde mig sjuk av fruktan. Nej, en ynkrygg varelse som mig kunde inte stå en chans att faktiskt vara ''någon''. Levnads instinkter började sakta transformera mig in till en best mer än den mänskliga skepnaden jag hade. Tystnaden runt mig gjorde mig fruktansvärt ängslig att komma därifrån. Det var alldeles för tyst för att jag någonsin skulle kunna njuta. Mina fingrar börjar ivrigt riva tvärs över halsen. Det kliar något fruktansvärt. Jag känner hur skräcken sprider sig snabbt med hjärtats nu höga klappaningar. Ögonen vägrar att stängas och de börjar tåras.
Det svider till då mitt förnuft försvinner och jag tar i för hårt och jag biter sönder läppen.
Jag vill skrika, men jag känner att det inte är rätt, min kropp har ingen tolerans för det.Jag vill visa mig sofistikerad, men det här stället i sig får mig att skälva. Jag tror det är en mardröm, kanske något jag har sett i en film. Men nej. detta är min from evighet. Ja, den mindre bra evigheten.
Jag kommer fortsätta att vara panikslagen här mitt ute i ingenstans.. tills jag kommer på en anledning varför jag inte borde vara där för det jag har blivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar