En lång dag blev längre.
Samtidigt som timmen gick snabbare än tänkt.
Jag försökte ge dig ett leende.
Något du kunde förstå.
Men din blick vändes bort för snabbt,
Och du missade att få den mentala bilden.
Hur ensam jag egentligen var,
Ute på den snöbekläda gården.
Batterierna tog slut och jag var inte instängd.
Jag var fri i en lite för stor värld,
Vilket gjorde mig orolig.
Men konstigt nog var bussen lika nere som jag,
Jag vet inte om det var mörkret, kylan eller kanske båda.
Lamporna skenade sakta in över mig.
Det gav mig bara en ny anledning att blunda för en stund.
Att slippa se,
Vad världen egentligen har att ge.
Jag gjorde vinterns första snö ängel,
Men den var redan förstörd innan jag kom upp från marken.
Och jag borde ha förstått att du inte brydde dig,
Från början av våran relation.
Men jag är naiv.
Vilket jag alltid har varit,
Timme efter timme stod jag i motvind.
I hoppet att du skulle förstå och se.
Men du missade det.
Och förstod aldrig,
Att det var jag..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar