tisdag 17 maj 2011


http://open.spotify.com/track/77XSIWJJXi3wbzd5QR21Bt

Ljuset blinkar något fruktansvärt,
Bränner in i hornhinnan och sätter fast en bild av dig.
Jag ser dina läppar röra sig, men aldrig ett ord som jag hör.
Det är trång, varmt och svettigt. Ändå känns det bara som du och jag.
Musiken dånar och skakar igenom min kropp,
Som om den röde dig och mig.
Som om våra hjärtan slog till den.

Du rörde dig graciöst, medan fjädrarna på din dräkt fick dig att se ut som en aggressiv svan.
Däremot var dina ögon stängda, som om du var i trans.
Jag beundrade dig, du var inte som de andra.
Jag ville beröra dig samtidigt som jag inte ville få dig ur det stadium av omedvetenhet.
Jag var för rädd..

Jag var klartänkt, du däremot var påverkad.
Kanske både och efter du talade med mig.
Det känns som en akt av barmhärtighet du gav.
Men ändå, dina kyssar kändes äkta.
Och fotona är äkta.
Även om mina lärare alltid sa,
Att kameran är den störta illusionen av verkligheten.
Jag ville aldrig tro på det..

Jag är nog vilse, och en aning besviken.
Att jag lämnade dig där,
Eller kanske du som övergav mig.
Allt jag vet är att du är nog ganska impulsiv,
Jag har blivit varnad för det.
Och med det där sminket, gör inte saken bättre.
Fortfarande, du har en förförande blick.
Och håller mig ganska fast, i dina klor.

Gör en piruett till,
Låt oss glömma morgondagen,
Och leva nu.
Som igår..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar