Apparat – You Don't Know Me
Jag har aldrig varit han som bryr mig var jag än i världen vänder, och jag tror faktiskt aldrig det kommer komma en sådan tid. Jag har varken tron, hoppet eller möjligheten till att se allt omkring mig. Även om jag skulle ha det, skulle det aldrig vara viktigt nog för mig för att lägga en notis för det. Jag är för melankolisk för att lägga märkte till när våren är här. Samt för naiv om när sista lövet faller.
Ärligt talat så gör det inget heller. Jag är ganska nöjd med vem jag är. Även om få verkligen ser eller hör mig tala för han jag förblir. Det är en möjlighet som har släppt verkligheten förmodar ja. Mänskliga kroppen växer till de sena tonåren. Hjärna fortsätter utväxlas till stadiet av tjugofem. Själen har aldrig fått ett datum, märkt när dens tid är kommen. Fortfarande, kroppens uppbyggnad är precis som vilken apparat som helst, En maskin bygg för att överleva, för att göra livet simplare. Det känns skumt att se en sådan magnifika skapelse förmultna och sakta förlora de egenskaper den en gång hade.
Det är de små sakerna man saknar i den stora helheten. Det som förmodligen kommer glömmas bort av världen. Det som ingen behöver minnas som några generationer. Fortfarande något vi håller kärt idag. Men även jag har en tendens att se saker en aning för djupt. Gör det värre än vad det egentligen krävs. För även jag måste ställa mig upp och ta de få extra stegen för att förstå. Även om jag kanske egentligen aldrig gör det.
Men framför allt, Så känner nog ingen mig. Knappt jag själv. Allra minst mig själv..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar