Den svenska björnstammen – Vart jag mig i världen vänder

Det var länge sen jag kände en viss trygghet, Som gjorde mig oslagbar. Eller i alla fall tålig mot de hårda orden som slängs emot en.  Men hur står man säkert i en värld som våran? Hur vet jag när allt är lugnt igen?  Egentligen så spelar det faktiskt ingen roll, fotsteg tas och ögon kommer blicka. Jag kommer le var och varannan dag varje sig du tror det eller inte. För jag vet,

Vart jag än i världen vänder, Kommer du inte stå där, med öppna händer.

Bandage om armen, plåster om kinden. Såren läker med tiden, eller lämnar ett ärr i värsta fall. Springer sista biten ner till gatan, Gatan du en gång levde vid. Skrik, ropa efter ett förflutet som en gång gick sin väg. Få dig att gå ut till den som inte längre tillhör dig. Vi tar det steg för steg, Även om du inte förstår mig.

Nej, även om du inte står med öppna händer.

Blue October – The Worry List

Tiden går snabbare än vad man ibland tror. Och ibland kan det vara helt tvärtom, beroende på tillfället.
Och ärligt talat så får jag en känsla av båda nu. Två år har gått nu och det känns som det hände igår. Även om jag känner som jag har stått här med ett hål inom mig i en oändlighet..

Jag minns klart och tydligt än, din lilla lägenhet på två rum och kök. De vinröda tapeterna och vyn ut över gatan precis i hörnet av parken. Den lilla kaktusen du var så förtjust i, den som stod vid din tv. Soffan som var mer av din säng av vad sängen faktiskt var. Ett leende som knäckte de festa sorgsna miner. De ögonen som få kunde säga nej till..

Förlåt mig, jag vet att om du fick bestämma så skulle jag inte tänk på dig var och annan dag. Men vet du, det gör inget. Det är bara kraften av en tomt hjärta, det är faktiskt inte ditt fel. och jag var stolt över att få kalla mig din vän. Jag älskade dig, du vet va? än idag. Även om det är lite svårare att visa det..    

Ellinor, Minns du? vad som betydde i världen? varför frågar jag ens, klart du gör. och jag hoppas du gör ditt bästa från vart du än är. jag vet att du gör det..
Två år är ganska lång för att vara en sådan kort tid.

Jag saknar dig Elli

ERA – Misere Mani

Världen förblir i ett läge där jag inte ser,
Hur allt egentligen är.
Samtidigt som jag försöker.
Vända mitt ansikte bort,
Bort från det som skrämmer mig.
Med en rädsla i ögon.
Vill jag ge upp och inte se morgondagen.

http://www.youtube.com/watch?v=uSE5xguLGFc



Förlorad flicka ser djupt i spegel sin.

Funderar hårt och länge, om man någonsin kan bli förlåten.
För något man aldrig gjorde?
Med en svag blick emot sin egna reflektion.
Känner hon inte igen den som vidrör vid glaset.
Och det hela blir tyngre när ingen ser henne.
Som hon ser sig själv.

Kan man glömma saker som än inte skett?
Bara för att sin rädsla är större,
Än modet att bemöta morgondagen?
Det är som om hon tänker på sig själv,
Men kan aldrig förstå att det handlar om henne själv.
Som en ond cirkel som aldrig tar slut egentligen.
Som att rena världen fån ondska,
Säger den onda.

Vem är hon, att tala illa om sig själv?
Vem är hon, att se ner på sig själv?
Vem är hon egentligen, som inte vet vem hon är?..

 Apparat – You Don't Know Me

Jag har aldrig varit han som bryr mig var jag än i världen vänder, och jag tror faktiskt aldrig det kommer komma en sådan tid. Jag har varken tron, hoppet eller möjligheten till att se allt omkring mig. Även om jag skulle ha det, skulle det aldrig vara viktigt nog för mig för att lägga en notis för det. Jag är för melankolisk för att lägga märkte till när våren är här. Samt för naiv om när sista lövet faller.

Ärligt talat så gör det inget heller. Jag är ganska nöjd med vem jag är. Även om få verkligen ser eller hör mig tala för han jag förblir. Det är en möjlighet som har släppt verkligheten förmodar ja. Mänskliga kroppen växer till de sena tonåren. Hjärna fortsätter utväxlas till stadiet av tjugofem. Själen har aldrig fått ett datum, märkt när dens tid är kommen. Fortfarande, kroppens uppbyggnad är precis som vilken apparat som helst, En maskin bygg för att överleva, för att göra livet simplare. Det känns skumt att se en sådan magnifika skapelse förmultna och sakta förlora de egenskaper den en gång hade.

Det är de små sakerna man saknar i den stora helheten. Det som förmodligen kommer glömmas bort av världen. Det som ingen behöver minnas som några generationer. Fortfarande något vi håller kärt idag. Men även jag har en tendens att se saker en aning för djupt. Gör det värre än vad det egentligen krävs. För även jag måste ställa mig upp och ta de få extra stegen för att förstå. Även om jag kanske egentligen aldrig gör det.

Men framför allt, Så känner nog ingen mig. Knappt jag själv. Allra minst mig själv.. 

Ólafur Arnalds – This Place Is A Shelter



Så småningom tar marken den sista gnutta energi från blomstren sen fjol.  

Och vinter hinner inte läggas tätt över innan liten blomma vissnar.
Precis som förluster kommer och går, ett beteende ingen förstår.
En vecka senare så låg snön tjock över landets alla hörn.
Även jag kunde inte förvänta mig att sådan katastrof.
Men ärligt talat, det kunde nog ingen.
Det är svårt att förstå, att två hela år har snart gått,
Med en slags tomhet inom mig har växt,
Och även jag vet, det kommer nog aldrig läka.

 Ólafur Arnalds – Near Light

Världen har vänt sig upp och ned och jag finner inte saker och ting,
Inte så de ska vara.
Alla omkring mig faller i svackor, Något de inte kan ta sig ur.
Och mitt i tumulten, Sitter jag med en nedstämd fundering.
Människor har svårt att se problemen som ligger framför dem.
Medan veteranerna ser sig omkring.
Och förstår inte riktigt vad de ska ta sig till.
Hur skulle jag, en ensam lite varelse,
Förstå kärlek eller död?

Älskling,
Du är dig inte lik.
Och det skrämmer mig,
Din fruktan du har skakat för så länge,
Använder du som ett vapen nu.
Och allt jag kan göra,
Är att låta dig.

I tiden då kommen,
Talar jag om band som bryts,
Och nu känner jag,
Att du inte heller ser något annat val.
Och vad mer ska jag då göra,
Än stillsamt låta dig passera.
De val du har tagit.