http://open.spotify.com/track/5KYZkhFT3DX3MckzTPWiQK
Jag har inga bilder på henne, I en stad som denna finns inga kameror. Inget du vill fota för delen heller. Jag tror inte hon finns i den här världen längre. Allt har suddats ut. Inte ett ända spår finns kvar. Men jag minns det så klart ändå. Det finns verkligen inget som kan radera det minnet av henne längre.
Natten på ''The way to Aeinns'' tak. Klockan måste slagit över tre vid det här laget. Vinden blåste svagt och luften var kylig. Ådrorna frös ner och man hade svårt att röra sig. Jag var trött, hon var trött. Skyn över oss var naken, insvept i ett lakan av svarta rökmoln. Inte en ända stjärna var i himlen, inte ens några plan. Men ändå så lös världen. Starkt på ett svagt sätt. Nedanför stod staden med alla lyktor. Det var som stjärnhimlen spred sig över hela marken.
Hon inhalerade rök och stirrade ner i marken. Sakta men säkert andades hon ut allt igen, som en lång djup suck. Hennes ben gungade fram och tillbaka. Hennes förstörda, såriga och ärriga ben. Medan hon satt på ett metallräcke som skulle en gång föreställa ett säkerhet. Nu förstörd och inget att lita på. Men hon satte sig emot den ändå. Som om det var det hela, runt år 1972.
Jag minns hur hon talade lågt till mig. Om att jag skulle finna hennes ''väg''. Om jag ska vara ärlig Så förstod jag aldrig det.. (förlåt mig)
Men jag har ändå kvar den bilden, djupt inom mitt hjärta. När hon tittade på mig. När hon såg mig. Hon var vacker.. Hon var verkligen en stjärndotter..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar