Ljuset från skrivbordet verkar bli svagare och svagare. Fundersam om det är lampan som dör eller om det är jag som somnar. Fingrarna börjar fumla bredvid kudden och med en svag arm drar jag upp telefonen framför ögonen. Bländad av min bakgrundsbild tittar jag snabbt bort, Snabbt tillbaka för att vänja dem vi det vita ljuset. Klockan slår snart tolv, på natten förmodar jag då. Det är alldeles mörkt och tyst omkring mig för att kunna vara något annat. Det ända som låter är vinden utanför fönstret och surrande av datorn som står i andra sidan rummet. Trötta armar försöker ställa sig upp, men jag är för svag och faller platt emot madrassen igen. Som en stor säl vänder jag bara på kroppen. Upp emot taket. Stirrar upp emot en oändlighet, det känns så i alla fall. Det är så lugnt, så tyst, att jag hör slagen av mitt hjärta slå lugnt i bröstet. Nästan lite obehagligt att känna livet så väl. Handflatan läggs emot bröstet och jag känner pulsen slå över emot min hand. Jag önskade någonstans djupt inom mig, att du skulle känna det.
Jag vrider och vänder mig och en oändligt natt blev längre än oändligheten själv. Timmar gick, ändå så hade bara fem minuter gått. Minna läppar nynnar, söker en låt. En du en gång sjöng för mig. Samt så klämmer handen försiktigt, sökande efter din. Egentligen finns det nog inget för dig här. Men ibland är det svårt att inte önska sig det.
Ändå..
Jag lyckas ta mig upp men allt jag gör är att gå fram och tillbaka, omkring på 2 kvadrat meter. Med händerna i nacken och stirrande på golvet. Du vägrade lämna mitt hjärta, eller tankar. Jag ser upp i skyn. Seende månen. Jag ville göra avtal med den. Berätta, hur mycket jag egentligen älskar dig. För det finns nog ingen, Jag egentligen kan säga det till. Förutom dig..
Men det är för tidigt, Ja..
För tidigt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar