fredag 10 januari 2014


Jag förblir en forna mänsklig varelse.
Något som har en skepnad,
Men inte ett sinne.
Något av ett fiasko,
Eller ej utvecklad,
Om man nu tror på finare ord.

Ju längre i färden jag kommer,
Mindre säker blir jag på min destination.
Desto mer ljus som skiner på mig,
Ju mörkare känns jag inuti.
En ond cirkel,
Av tankar och funderingar.

Natten känns oändlig när jag ser ut från glaset.
Varken tid och rum har ingen betydelse,
Där jag sitter låst i nuet,
Med önskningar om det förflutna.

Jag har nog allt förlorat delar av mitt pussel,
Frågan är bara,
När finner jag dem igen?




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar