Sakta så himla sakta började jag vända mig om. Benen skakade och gråten satt i halsen. Egentligen så ville jag bara därifrån, men när det inte fanns någon utväg så var jag tvungen att konfrontera det som nyss hade eldat upp mina tankar och drömmar. Jag kände hur naglarna rispade mot klänningen och jag kunde förstå då min syn försämrades att jag antigen hade börjat gråta, eller så var jag rädd att se det i ögonen och försökte hitta någon annan punkt.

Tillslut så lyckades jag se vargen igen. Den stod där ståtlig och väldigt stolt över sig själv. Jag såg hur de neon gula ögonen stirrade på mig. Jag visste att den skulle kunna döda mig när den än ville. Men den stod kvar på klippan och betraktade mig, hånade mitt psykiska närvaro. På ett ögonblicks sekund spärrades mina ögon upp. Skräcken fyllde mitt hjärta och jag frös till is.
Jag föll ner på knäna och ville skrika men rösten satt fast. Den hade blivit stulen. Så jag var tvungen att bevittna den kaotiska händelsen.

Vargens ögon började långsamt att ändra färg, jag såg att det började rinna, som vatten men för varje sekund som gick så blev vattnet rödare och rödare, tjockare och tjockare. Det var blod. bara någon sekund senare började ögonen förmultna och ruttna jag såg tydligt hur de frätte och hur likmaskarna började snabbt röra sig och ramla ner framför vargen. Den magnifika varelsen föll till backen och började rycka något fruktansvärt. Jag såg hur pälsen började flagna bort och hur köttet, senorna och musklerna började synas på den nu förblödande besten. Tillslut slutade den röra sig och jag satt fortfarande förskräckt inte allt för långt ifrån. När jag väl trodde allt var slut och jag bara föll ihop och började gråta så högt och mycket att jag fick svårt att andas. Jag hörde ett grov morrande. precis när jag lyfter huvudet för att se besten. Det köttiga vidundret stod högst fem centimeter från mitt ansikte. Ögonblicket jag gör mig redo att fly så gör den ett språng och sätter de blodiga tassarna emot mitt bröst och ställer sig ovanför, stirrande ner på mig. Jag visste vid det ögonblicket att det inte skulle sluta bra. Jag kunde inte slita min blick från de två svarta hålen där ögonen skulle sitta. något slemmigt ramlar ner i mitt ansikte från ett av de två ögonen. När det väl är i rätt position för att jag ska se det i ögonvrån så ser jag att de var en likmask som krälade längst min kind. jag fick kväljningar och jag blev panikslagen. Då började ''vargen'' skratta galet.

Den gick av mig och jag reste mig snabbt och slog bort masken från ansiktet. när jag väl tittade upp igen så satt en man på stenen iförd en vargskalle på huvudet. Lugnt och stilla började han tala.

''detta var bara ett prov för vad som komma skall, Du är bara i första nivån än så länge, limbo. En skönhet där alla är lyckliga. Men du min vän har nu din chans att se de andra nio. mitt namn är Lucifer och jag ska förbli din guide.''

Efter det så blev allt mörkt och jag föll, för alltid kändes det som. Efter lång tid så slog jag ner i backen. och jag hörde hans röst. första kretsen. välkommen till helvetet.

Spegel, spegel, på väggen där.
Säg vilken tanke som är rätt här?


Jag får inget svar..

Skriken ekar igenom mitt huvud, De utdelade slagen markeras snart med blåmärken.
Ser den utslagna tanden vid foten av marken.
Blodet flyter lugnt ner för min mungipa.
Tårarna ligger i kant, redo att forsa över.
Sakta glider jag ner mot väggen och tänker
''Det är inte simpelt att vara jag'

Of all the emotions
Despair is the one I find most fault with
It seems to serve no purpose
All it does is drag you down
And prevent you from doing what needs to be done
Despair is a wasted emotion
the abscence of hope
The absence of all
What purpose does it have?
Only to shut you down
To ruin you
To destroy you
To make you less than you are
To defeat you
To make you weak
Of all the emotions of the human mind
despair is the one to avoid.
Impractial and unuasable
Despair is not even a toy
Aviod despair whenever you can
Try watever you must
Beacuase all that despair will give you
Is ruin death and rust
Just like it have done to me.

I know you're crying alone tonight,
And my words don't really matter
You are feeling so lost inside,
Your whole world's been shattered
And the numbing pain of rejection,
Is creeping through you...
What do you do...
When love has abandoned,
Left you empty handed,
And all your emotions feel bruised?

I say to you:
It's better to have felt it,
And have it slip away,
Because then you will recognize it,
When it comes to you again
Love is a fickle thing,
And pain is what it sometimes brings
But the joy it can give to you,
Will make you feel renewed

I say to you:
Remember it for what it was,
And learn to live again,
Because if you stay here alone,
You will never let anyone else in
I've seen the proof, with my own eyes,
Of the things that love can do
I know that you are crying,
But I hope that you can see,
This love that has ended,
Gives you a new opportunity

En tröttsam tid, en svårt tid och en tid att glömma. Hur lever man upp till alla kvar som helt plötsligt ställs på en? Hur kan man glömma saker som man minns så tydligt?

Mina dagar är ett samhälle utan tid, allt bara springer förbi eller så stannar allt upp runt mig. Jag har svårt att följa gamla rutiner, speciellt när hälften av dem försvann ut i tomma intet. Ni vet känslan att inte kunna göra något? som den att du drunknar men kan inte simma uppåt? eller du försöker nå något eller försöker springa mot ett mål. men hur mycket du än försöker så går det inte. Det är lite denna känsla mitt liv har för tillfället.

Vad tänker jag om egentligen? nu när jag är fri från det att ja.. Jag är fri het enkelt..?
Men ändå så försöker jag hitta vägar att till mitt gamla ja, vilket är det mest idiotiska jag kan göra, right?

Aja, är hjärtat dumt så får kroppen lida.

Allt för nu.

Jag tror jag är på väg in en fundersam tid igen, vilket jag tycker är väldigt frustrerande då jag och för mycket tankar aldrig har gått bra ihop.

Jag lämnade min flickvän i torsdags, hon visste inte längre hur hon kände, och hade inte gjort det på ett tag. Jag såg i hennes ögon och hörde från hennes röst, hon älskade mig inte längre.. Och jag kände helt enkelt att det inte var rätt mot henne att försöka hålla kvar mig när hon redan visste hur det skulle sluta. Det tog mig fyra veckor att förstå att jag inte var hennes längre i hennes ögon. Men när jag väl förstod det så var det bara en rätt sak att göra. Jag måste lämna henne så hon slipper den här smärtan att ljuga för mig. Så jag sade det till henne och tog bort all kontakt med henne. För någon anledning så tömdes min kropp på energi så fort jag la på. Jag kände tårarna rinna men jag hade lovat henne att le även om det slutade så här. Så jag såg ut som en jubelidiot där jag satt och grät med världens största leende på läpparna..

Nu i efter hand vet jag att jag har gjort fel. jag menar, jag gav upp det jag behövde, älskade och ville ha mest i hela världen. Det är svårt att göra det bästa för andra, då det gör så himla ont mot mig själv. Om jag fick som jag ville så hade hon känt som första året för mig fortfarande och älskat mig och vi hade varit lyckliga.. Men livet är ju inte så simpelt eller hur?

Det jobbigaste är nog ändå att jag inte kan prata med henne, då hon var den som alltid fanns där. Hon var personen som alltid förstod och faktiskt aldrig klagade vad jag än frågade om. Jag hade alltid roligast med henne, bara om det var 10 minuter på telefonen så var jag lycklig. Det var allt jag behövde från henne. Det är svårt att förstå att det är borta nu. efter allt vi hade gått igenom tillsammans. Jag trodde hon var den rätte, jag trodde verkligen det efter den gången hon förlovade till mig. Då trodde jag att det skulle vara hon och jag för alltid. Men även det var fel..

Hon säger att det inte är mitt fel, men det är så svårt att tro på det. Om hon älskade mig så mycket som sa att hon gjorde. hur kunde ingenting bara göra så att det försvann. Jag menar, något måste jag väl gjort för att få henne att se åt ett annat håll. Var det jag som gjorde felet att inte vara med henne lika mycket, eller tittade jag inte efter henne lika mycket så jag missade saker jag borde sätt? Eller hittade hon någon ny? jag vet inte och det gör mig ledsen då hon säger att det inte är något. något måste ha hänt eller hur?

Det som gör mig besviken är just att jag släppte dig.. Att jag lät dig gå med så mycket osvarat.. Jag önskade att jag var stark nog att inte visa det här, men det är svårt. då hela min värld gick itu, då du var mitt allt..

Jag hoppas du lever bättre utan mig

Tack

Elin Elinor Jonasson

För att jag fick leva i två och ett halvt år till..