Du såg ut över slätterna med vida ögon. Jag förstod nog allt för klart, det var något nytt för dig.
Svårt att förstå att vi tog oss hit, så långt bort från verkligheten och sorgen. Men vi hade klarat det. Allt som behövdes var en hand, ett stadigt grepp som drog upp mig. För att jag sedan skulle kunna få bli dina blinda ögon till lycka.
Vinden är mild emot min kind och för sakta mitt hår fram och tillbaka som de få vågor vid havet jag en gång såg. Solen sken svagt samt gick mot en första och sista nedgång. Lyckan spred sig över din kropp och du blev som ett barn. dina fingrarna greppade efter mina och log du emot mig stort. Du knyter hårt om mina leder och börjar försiktigt blunda. Skrattandes börjar du dansa, snurra runt och runt med mig som en säkerhetslina, Jag släpper dig inte.
Jag ler svagt emot dig i din lycka. Du såg nog inte den sköra kropp jag hade började gå sönder. Mina trötta ögon ljög inte, men jag såg ingen anledning att dra ner dig. Inte efter allt vi har gjort nu. Så jag log. En sista gång för dig.
Nu innan jag var tvungen att.
Gå vidare..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar