måndag 21 mars 2011



http://open.spotify.com/track/1kMR7QEUuk6pJozPan3OOi

Jag räknades inom det fällt av personer som kallas för psykedeliskt ensamma.
En plats där man aldrig riktigt når någon helt ut, även om man må försöka.
Ett område där en sådan som jag inte ser någon, ändå så står alla runt mig.
Ett förstånd som har fått tankarna att flöda, om att ingen är mig lik.
Ett hjärta som lärt sig älska, Det som inte längre finns i ens närhet.

För inom denna person finns det ett mörker, Ett slags hål som inte riktigt vill fyllas.
Den är blank till blick och trött till utseende, Även svagt till kropp och död till känsel.
Omgivningen kan ge stödjande ord och närhet till den svage, Ändå så sker ingen skillnad.
Den kan skratta och le som få, Men aldrig känna riktigt lycka.
De ses som lugna och fridfulla personer, Men det är för de har gett upp, att vara något större.

Jag hör knappt andetagen av de andra, Men det må vara för att jag inte har någon här.
Som kan lyssna och se, Att jag finns kvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar