En tröttsam tid, en svårt tid och en tid att glömma. Hur lever man upp till alla kvar som helt plötsligt ställs på en? Hur kan man glömma saker som man minns så tydligt?
Mina dagar är ett samhälle utan tid, allt bara springer förbi eller så stannar allt upp runt mig. Jag har svårt att följa gamla rutiner, speciellt när hälften av dem försvann ut i tomma intet. Ni vet känslan att inte kunna göra något? som den att du drunknar men kan inte simma uppåt? eller du försöker nå något eller försöker springa mot ett mål. men hur mycket du än försöker så går det inte. Det är lite denna känsla mitt liv har för tillfället.
Vad tänker jag om egentligen? nu när jag är fri från det att ja.. Jag är fri het enkelt..?
Men ändå så försöker jag hitta vägar att till mitt gamla ja, vilket är det mest idiotiska jag kan göra, right?
Aja, är hjärtat dumt så får kroppen lida.
Allt för nu.
tisdag 27 april 2010
söndag 18 april 2010
Jag tror jag är på väg in en fundersam tid igen, vilket jag tycker är väldigt frustrerande då jag och för mycket tankar aldrig har gått bra ihop.
Jag lämnade min flickvän i torsdags, hon visste inte längre hur hon kände, och hade inte gjort det på ett tag. Jag såg i hennes ögon och hörde från hennes röst, hon älskade mig inte längre.. Och jag kände helt enkelt att det inte var rätt mot henne att försöka hålla kvar mig när hon redan visste hur det skulle sluta. Det tog mig fyra veckor att förstå att jag inte var hennes längre i hennes ögon. Men när jag väl förstod det så var det bara en rätt sak att göra. Jag måste lämna henne så hon slipper den här smärtan att ljuga för mig. Så jag sade det till henne och tog bort all kontakt med henne. För någon anledning så tömdes min kropp på energi så fort jag la på. Jag kände tårarna rinna men jag hade lovat henne att le även om det slutade så här. Så jag såg ut som en jubelidiot där jag satt och grät med världens största leende på läpparna..
Nu i efter hand vet jag att jag har gjort fel. jag menar, jag gav upp det jag behövde, älskade och ville ha mest i hela världen. Det är svårt att göra det bästa för andra, då det gör så himla ont mot mig själv. Om jag fick som jag ville så hade hon känt som första året för mig fortfarande och älskat mig och vi hade varit lyckliga.. Men livet är ju inte så simpelt eller hur?
Det jobbigaste är nog ändå att jag inte kan prata med henne, då hon var den som alltid fanns där. Hon var personen som alltid förstod och faktiskt aldrig klagade vad jag än frågade om. Jag hade alltid roligast med henne, bara om det var 10 minuter på telefonen så var jag lycklig. Det var allt jag behövde från henne. Det är svårt att förstå att det är borta nu. efter allt vi hade gått igenom tillsammans. Jag trodde hon var den rätte, jag trodde verkligen det efter den gången hon förlovade till mig. Då trodde jag att det skulle vara hon och jag för alltid. Men även det var fel..
Hon säger att det inte är mitt fel, men det är så svårt att tro på det. Om hon älskade mig så mycket som sa att hon gjorde. hur kunde ingenting bara göra så att det försvann. Jag menar, något måste jag väl gjort för att få henne att se åt ett annat håll. Var det jag som gjorde felet att inte vara med henne lika mycket, eller tittade jag inte efter henne lika mycket så jag missade saker jag borde sätt? Eller hittade hon någon ny? jag vet inte och det gör mig ledsen då hon säger att det inte är något. något måste ha hänt eller hur?
Det som gör mig besviken är just att jag släppte dig.. Att jag lät dig gå med så mycket osvarat.. Jag önskade att jag var stark nog att inte visa det här, men det är svårt. då hela min värld gick itu, då du var mitt allt..
Jag hoppas du lever bättre utan mig
Tack
Elin Elinor Jonasson
För att jag fick leva i två och ett halvt år till..
Jag lämnade min flickvän i torsdags, hon visste inte längre hur hon kände, och hade inte gjort det på ett tag. Jag såg i hennes ögon och hörde från hennes röst, hon älskade mig inte längre.. Och jag kände helt enkelt att det inte var rätt mot henne att försöka hålla kvar mig när hon redan visste hur det skulle sluta. Det tog mig fyra veckor att förstå att jag inte var hennes längre i hennes ögon. Men när jag väl förstod det så var det bara en rätt sak att göra. Jag måste lämna henne så hon slipper den här smärtan att ljuga för mig. Så jag sade det till henne och tog bort all kontakt med henne. För någon anledning så tömdes min kropp på energi så fort jag la på. Jag kände tårarna rinna men jag hade lovat henne att le även om det slutade så här. Så jag såg ut som en jubelidiot där jag satt och grät med världens största leende på läpparna..
Nu i efter hand vet jag att jag har gjort fel. jag menar, jag gav upp det jag behövde, älskade och ville ha mest i hela världen. Det är svårt att göra det bästa för andra, då det gör så himla ont mot mig själv. Om jag fick som jag ville så hade hon känt som första året för mig fortfarande och älskat mig och vi hade varit lyckliga.. Men livet är ju inte så simpelt eller hur?
Det jobbigaste är nog ändå att jag inte kan prata med henne, då hon var den som alltid fanns där. Hon var personen som alltid förstod och faktiskt aldrig klagade vad jag än frågade om. Jag hade alltid roligast med henne, bara om det var 10 minuter på telefonen så var jag lycklig. Det var allt jag behövde från henne. Det är svårt att förstå att det är borta nu. efter allt vi hade gått igenom tillsammans. Jag trodde hon var den rätte, jag trodde verkligen det efter den gången hon förlovade till mig. Då trodde jag att det skulle vara hon och jag för alltid. Men även det var fel..
Hon säger att det inte är mitt fel, men det är så svårt att tro på det. Om hon älskade mig så mycket som sa att hon gjorde. hur kunde ingenting bara göra så att det försvann. Jag menar, något måste jag väl gjort för att få henne att se åt ett annat håll. Var det jag som gjorde felet att inte vara med henne lika mycket, eller tittade jag inte efter henne lika mycket så jag missade saker jag borde sätt? Eller hittade hon någon ny? jag vet inte och det gör mig ledsen då hon säger att det inte är något. något måste ha hänt eller hur?
Det som gör mig besviken är just att jag släppte dig.. Att jag lät dig gå med så mycket osvarat.. Jag önskade att jag var stark nog att inte visa det här, men det är svårt. då hela min värld gick itu, då du var mitt allt..
Jag hoppas du lever bättre utan mig
Tack
Elin Elinor Jonasson
För att jag fick leva i två och ett halvt år till..
torsdag 15 april 2010
En tröttsam person väntar på bussen. Det regnar och han tittar ner på den blöta asfaltsmarken. Han skyddar sig inte emot de droppar som kommer från skyn, då han inte har ett paraply eller liknande effektivt objekt. Förutan huvan på tröjan, men för någon anledning så används den ej heller.
tjugo minuter tills bussen åker och vattnet börjar forsa ner för varje minut som går. Den unge mannen står kvar och verkar inte bry sig, även om han börjar få problem att se vägen framför sig då ögonen börjar bluddra av alla skyns tårar.
Minuterna går och vår vän står än kvar och regnet börjar tränga in till huden på honom. Då ser han bussen så kör in på terminalen och folk runt honom börjar flocka och ta fram pengar, busskort och telefoner. Själv så har han allt förberett, Telefonen i vänstra och busskortet i högra. Första foten upp på trappan in mot värmen och de fuktiga stanken av sura kläder. andra steget och han börjar blicka efter bussautomaten. tredje steget och musiken i hans öron domnar bort, och mobilen börjar vibrera. förstummad stirrar han på automaten och vänder sig hastigt om och hoppar ut ur bussen och springer det snabbaste han kan bort därifrån. Ögonen blickar bakåt och han ser att alla stirrar på honom och att busen börjar sakta rulla ut igen.
Han tänker för sig själv
''Fan, nästa går inte förrän om typ 2 timmar''
Även om frustrationen över att missat vägen hem så forsätter han springa, igenom tunneln under tågstationen, upp i parken, ut emot torget. Mitt i torgets mitt halkar han och slår huvudet stenplattorna, yr så försöker han ställa sig upp igen och det kommer en kvinna och försöker hjälpa han upp igen.
''Det är lugnt, jag klara mig, tack ändå'' sade han och tryckte upp överkroppen på benen igen.
''Men unge man, du blöder ju!''
Han tog en snabb titt ner i pölen som han föll ner i och märkte hur pölen hade blivit röd. Smått förvirrad så tittar han på höger sida och upptäcker att jackans arm var helt uppsliten och att han hade fått glassplitter över hela högra armen, samt i ansiktet. Då han såg det röda och glaset gå ihop med varandra började smärtan att komma. Han biter sig i läppen och säger till kvinnan.
''det är ingen fara, jag måste vidare. tack ändå''
han jakt fortsatte och han sprang in i ett av tälten som stod uppresta på torget, där köpte han en ros, eller ja. han fick en då de blev så chokade av att han var alldeles blodig och splitter i halva ansiktet. Nu forsatte han springa upp mot slottet och det var nu han började gråta för smärtan. upp för baken mot slottet så hörde han snabbt en tutning av en bil innan allt blev svart.
När han väl vaknade låg han på sjukhuset med någon sittandes bredvid, det var han sambo.
Hon grät av lycka när han öppnade ögonen framför henne. hon undrade vad han hade gjort med glas splittret och allt. han svarade bara att han kom ihåg ett viktigt möte på slottet som hade var tvungen att gå på. Sambon började gråta mer än innan och hon stirra på hans högra arm. den fanns inte kvar längre.. Den hade blivit infekterad och blodförgiftad. hon grät så mycket, då det var hon som väntade på slottet.. ändå så log han, för att hon var i hans närhet. precis så han ville ha det.
Allt för nu.
tjugo minuter tills bussen åker och vattnet börjar forsa ner för varje minut som går. Den unge mannen står kvar och verkar inte bry sig, även om han börjar få problem att se vägen framför sig då ögonen börjar bluddra av alla skyns tårar.
Minuterna går och vår vän står än kvar och regnet börjar tränga in till huden på honom. Då ser han bussen så kör in på terminalen och folk runt honom börjar flocka och ta fram pengar, busskort och telefoner. Själv så har han allt förberett, Telefonen i vänstra och busskortet i högra. Första foten upp på trappan in mot värmen och de fuktiga stanken av sura kläder. andra steget och han börjar blicka efter bussautomaten. tredje steget och musiken i hans öron domnar bort, och mobilen börjar vibrera. förstummad stirrar han på automaten och vänder sig hastigt om och hoppar ut ur bussen och springer det snabbaste han kan bort därifrån. Ögonen blickar bakåt och han ser att alla stirrar på honom och att busen börjar sakta rulla ut igen.
Han tänker för sig själv
''Fan, nästa går inte förrän om typ 2 timmar''
Även om frustrationen över att missat vägen hem så forsätter han springa, igenom tunneln under tågstationen, upp i parken, ut emot torget. Mitt i torgets mitt halkar han och slår huvudet stenplattorna, yr så försöker han ställa sig upp igen och det kommer en kvinna och försöker hjälpa han upp igen.
''Det är lugnt, jag klara mig, tack ändå'' sade han och tryckte upp överkroppen på benen igen.
''Men unge man, du blöder ju!''
Han tog en snabb titt ner i pölen som han föll ner i och märkte hur pölen hade blivit röd. Smått förvirrad så tittar han på höger sida och upptäcker att jackans arm var helt uppsliten och att han hade fått glassplitter över hela högra armen, samt i ansiktet. Då han såg det röda och glaset gå ihop med varandra började smärtan att komma. Han biter sig i läppen och säger till kvinnan.
''det är ingen fara, jag måste vidare. tack ändå''
han jakt fortsatte och han sprang in i ett av tälten som stod uppresta på torget, där köpte han en ros, eller ja. han fick en då de blev så chokade av att han var alldeles blodig och splitter i halva ansiktet. Nu forsatte han springa upp mot slottet och det var nu han började gråta för smärtan. upp för baken mot slottet så hörde han snabbt en tutning av en bil innan allt blev svart.
När han väl vaknade låg han på sjukhuset med någon sittandes bredvid, det var han sambo.
Hon grät av lycka när han öppnade ögonen framför henne. hon undrade vad han hade gjort med glas splittret och allt. han svarade bara att han kom ihåg ett viktigt möte på slottet som hade var tvungen att gå på. Sambon började gråta mer än innan och hon stirra på hans högra arm. den fanns inte kvar längre.. Den hade blivit infekterad och blodförgiftad. hon grät så mycket, då det var hon som väntade på slottet.. ändå så log han, för att hon var i hans närhet. precis så han ville ha det.
Allt för nu.
tisdag 13 april 2010
För det första ber jag om ursäkt för att jag inte har varit närvarande på ett tag. Har haft fullt upp med släkt, vänner, aktiviteter och min dåvarande flickvän.
Vilket fall som helst så har jag haft ett bra lov, ja fullt upp som sagt men jag tror jag har behövt det för att få tänka på annat än.. ja, händelser helt enkelt. Jag har sytt, eller iallafall fixat och målat det sista på min pest doktors dräkt. Skrapat ihop sista till min Tykki Mikk och gjort ordning min awesome:a kappa. Friheten att vara med släktingar var ganska länge sedan det med, så det var väldigt kul att bara få vara med dem. Tyvärr har det varit väldigt mycket tankar om min flickvän (vi är inte speciellt överens och vi ligger på en paus). Svårt att låta bli då jag har älskat henne snart två och ett halvt år, ni förstår nog.
Men jag har varit på Uppcon:10. det mest roliga jag har gjort på länge och jag vill verkligen tillbaka då jag leva. Även om det bara var i några dagar.. Och nu är jag tillbaka, till de vanliga dagarna. ganska trist och jag får för mycket att tänka på, det tar faktiskt lite kol på mig, men jag har överlevt förut så varför inte nu? Måste ju se lite optimistiskt på det hela.
Allt för nu.
Vilket fall som helst så har jag haft ett bra lov, ja fullt upp som sagt men jag tror jag har behövt det för att få tänka på annat än.. ja, händelser helt enkelt. Jag har sytt, eller iallafall fixat och målat det sista på min pest doktors dräkt. Skrapat ihop sista till min Tykki Mikk och gjort ordning min awesome:a kappa. Friheten att vara med släktingar var ganska länge sedan det med, så det var väldigt kul att bara få vara med dem. Tyvärr har det varit väldigt mycket tankar om min flickvän (vi är inte speciellt överens och vi ligger på en paus). Svårt att låta bli då jag har älskat henne snart två och ett halvt år, ni förstår nog.
Men jag har varit på Uppcon:10. det mest roliga jag har gjort på länge och jag vill verkligen tillbaka då jag leva. Även om det bara var i några dagar.. Och nu är jag tillbaka, till de vanliga dagarna. ganska trist och jag får för mycket att tänka på, det tar faktiskt lite kol på mig, men jag har överlevt förut så varför inte nu? Måste ju se lite optimistiskt på det hela.
Allt för nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)