http://open.spotify.com/track/7jqzZyJJLrpkRFYGpkqSK6

Tyngden läggs över bröstet. Varför forsätter du att försöka? Jag är dåsig och förvirrad. Varför förstår du inte? Hostar och harklar. Vart ska du? Spott och vatten. Det är slut! Snön smälter fortfarande emot min hand..

Jag andas svårt med frost i lungorna. Krypande och kråmande. Försöker hitta en utväg, ta mig ut ur den skit jag själv har skapat. Jag är trött på dessa spel förmodar jag. Att dö om och om igen utan att få gameover. Jag kan bara ladda från senaste check point. Som inget har hänt. Det är ovanligt att försöka fly det. Döden. Men ibland känns det bara fel. Vilket fall som helt så vet jag att det kommer snart försvinna, lusten att försöka se vidare. Dagen tar snart slut, vilket gör mig blind igen. För det omkring mig. Kopplingen till verklighet har klippts. Rädslan att tala har kanske försvunnit, eller är det starkare än någonsin? Jag är så osäker. Min röst tystnar. Hjälpen tystnar. Det är bättre så sade jag, med gråten i halsen.

Tröttsam, talar jag de sista lögnerna.
För att slippa dig skrika,
Eller henne ledsen.
Eller han ilsken.
Eller hon förskräckt.
Eller honom fundersam.
Eller mig vetande.
Vad jag mister..
Just nu..

http://open.spotify.com/track/24dHh2ppstskSqEUKJxzCA


And it felt like eveything was over before it even had started.
And ofcourse, I was right..

http://www.youtube.com/watch?v=a_gSqtmriUI&playnext=1&list=PLB929A95D4F43F616

Inget nytt, inget förväntat. Sjunker ner på golvet. Besviken, ledsen. Precis som förut. Ändå med en viss lättnad i bröstet ser jag upp och ut över korridorens oändliga vidder. Min kropp känns paralyserad, rör sig inte en millimeter. Allt upp till halsen verkar dött, om man inte räknar med lungorna och hjärtat som pumpar. Jag andas svagt, medan hjärtat dunkar hårt. Jag känner för varje pulsslag hur blodet sakta men säkert lämnar kroppen. Smärtan har börjat domna iväg och jag får den här sköna känslan av värme. Precis som om du har varit ute för länge. Och det är lustigt, jag har hört att man ska frysa när man håller på att dö. Sömnen växer inom mig och inom 2 minuter så är ögonen inte öppna längre. Allt jag hör från en ganska lång distans är skrik från folket i min närhet. 1 minut senare somnade jag helt.

någon tar ett stadigt tag om min axel och jag blinkar försiktigt, Korridoren är tänd, men tyst. Mitt blod var borta och jag var hel. Allt detta på ynka 3 sekunder. Till jag märkte henne stå över mig. Tyst så pratar hon till mig. Med henne har hon en klocka. Hon var ganska förtjust i den som jag förstod.
Jag nickade sakta medan hon hjälpte mig upp. Tog min hand och jag följde med. Glömde helt bort allt annat.

Till och med dig.

http://open.spotify.com/track/3Z8cX6y0SeJIsI3yxoaQ8K

Mer och mer rastlös. vandrande fram och tillbaka med händerna över munnen och näsan. Krafsande och kliande längst huvud, hals och nacke. Stirrande ögon koncentrerar sig något oerhört men om man visste på riktigt, så vet man att de är blanka. De ser inget och fokuserar sig knappast på något. Blodet dunkar något fruktansvärt i kroppen. Smärtan förs sakta ut med varje hjärtslag. Det är nästan ohärdbart. Lampans sken svider, ögonen tårar och ilskan flödar. Adrenalinet ger en kick. Armen får enorma krafter samtidigt som den slungas emot lampan. Med ett enkelt lyft flyger skrivbordslampan in i väggen med handryggen tätt där efter. Chocken väcker en till liv. Svårt att få ett sammanhang med en trasig lampa och blodig vägg. Skriket kommer inte förrän knytnäven spänns. Då glasskärvorna trycks in emellan knogarna. Paniken växer upp i tomrummet, Fumlande med papper och pincett, kommer förståndet att aldrig kunna bli doktor. Med hushållspapper lindad runt såret. Får man känslan av misslyckande. Sakta backande tills ryggen slår emot väggen. Fötterna glider ner och sätter sig hopkurad.
Hopplöst, ja det var det ord som ville användas. När kinderna nu tårades..

http://www.youtube.com/watch?v=KuaDtTMGefg&feature=player_embedded

Natten är frusen, mina fingrar lika så. Händerna skakar något fruktansvärt och mina handskar börjar bli vita från svart. Mina naglar har fått en slags vitfrostig glasyr över dem. Otroligt vacker måste jag erkänna, samtidigt som jag faller emot snön ner på knäna. Sakta men säkert börja skyn falla, tung men sakta. Enkelt på ett tungt sätt. Jag ser upp emot stjärnornas himmel och snön faller emot min kind, Lämnande spår av vatten och tårar. Jag vill låta, jag vill skrika. Men rösten liksom fastnar inom mig. Och mina ögon blir mer och mer röda, Synen bluddrar av glansiga ögon. Allt som syns nu är skenet av lampan och gestalten av dig gå. Jag kommer sakna dig, kommer du förstå?

Snön får mig i dvala, jag andas knappt. Kroppen ger liksom upp. Precis som jag nu har gjort. Hjärtat slutar pumpa, Och hjärnan vill sova. Telefonen några centimeter bort från mitt huvud, Spelar musik, vacker musik. Som jag än nog kan. Jag ler svagt för mig själv när jag skriver detta..
Då du kommer förstå..
Precis vad jag menar..

Ljuset från skrivbordet verkar bli svagare och svagare. Fundersam om det är lampan som dör eller om det är jag som somnar. Fingrarna börjar fumla bredvid kudden och med en svag arm drar jag upp telefonen framför ögonen. Bländad av min bakgrundsbild tittar jag snabbt bort, Snabbt tillbaka för att vänja dem vi det vita ljuset. Klockan slår snart tolv, på natten förmodar jag då. Det är alldeles mörkt och tyst omkring mig för att kunna vara något annat. Det ända som låter är vinden utanför fönstret och surrande av datorn som står i andra sidan rummet. Trötta armar försöker ställa sig upp, men jag är för svag och faller platt emot madrassen igen. Som en stor säl vänder jag bara på kroppen. Upp emot taket. Stirrar upp emot en oändlighet, det känns så i alla fall. Det är så lugnt, så tyst, att jag hör slagen av mitt hjärta slå lugnt i bröstet. Nästan lite obehagligt att känna livet så väl. Handflatan läggs emot bröstet och jag känner pulsen slå över emot min hand. Jag önskade någonstans djupt inom mig, att du skulle känna det.

Jag vrider och vänder mig och en oändligt natt blev längre än oändligheten själv. Timmar gick, ändå så hade bara fem minuter gått. Minna läppar nynnar, söker en låt. En du en gång sjöng för mig. Samt så klämmer handen försiktigt, sökande efter din. Egentligen finns det nog inget för dig här. Men ibland är det svårt att inte önska sig det.
Ändå..

Jag lyckas ta mig upp men allt jag gör är att gå fram och tillbaka, omkring på 2 kvadrat meter. Med händerna i nacken och stirrande på golvet. Du vägrade lämna mitt hjärta, eller tankar. Jag ser upp i skyn. Seende månen. Jag ville göra avtal med den. Berätta, hur mycket jag egentligen älskar dig. För det finns nog ingen, Jag egentligen kan säga det till. Förutom dig..
Men det är för tidigt, Ja..
För tidigt..

http://open.spotify.com/track/1mtVToJu84G5iBk2yeRMNP


handen ligger orörd emot knät,
Och foten slår sakta emot marken,
I takt till hjärtat, till musiken.
Ögonen flimrar fram och tillbaka,
Över det som ligger framför mig.
Ja,
Nu är allt över.
Det fanns ändå inget kvar för mig,
Här..

http://open.spotify.com/track/7HfnnlmQF31kBx06uzUFw6

Mitt hjärta tycks förstå,
Varför mitt hopp fortfarande bestå.
Jag andas djupt och ser in i dina ögon grå.
Det är svårt att inte få din skönhet att framgå.
Älskade du, jag älskar dig så.
Låt inte min kärlek för dig begå.
Jag lovar att göra dig lycklig som få,
Ge mig bara chansen att bevisa är det som återstå.
Ja älskling, Jag ska visa ett minne som ska utså,
Från resten, Även fast det var år sjuttiotvå..

http://open.spotify.com/track/3g7Le9RJRy9jMkrnvAl9iS

När jag var mindre så bodde jag inte alltid här, men jag erkänner. Det var ett liknande helvete där.
Flicka på 16 år försöker leva ett helvete. Försöker sig visa vara någon. Ha! Jag var så jävla naive måste jag säga. Hur trodde jag att jag skulle kunna vara någon när jag inte kunde göra mig hörd?
När jag aldrig kunde säga vad jag kände och tyckte. När jag aldrig kunde säga vad jag kände..
Mitt bästa vapen var papper och penna och på raster var det mobil. Att jag ens hade sådan teknologi i min besättning är otroligt för det första. Hade dött för en mobil nu.. Eller nej, en Waki taki tack.

Jag var utstött, förvånad? Och ingen älskade mig. Men jag minns så tydligt. Gången då han frågade mig när jag satt mot fönstret med glansiga ögon. ''Är du okej?'' I chock som jag var. Så dum.. Så schasade jag iväg honom med snabba ''va? ja, jag är okej'' Och när han vände sig i om och gick, Började jag förstå vad jag hade gjort.

Snälla kom tillbaka..
Jag var kanske inte helt okej ändå..

I was never supposed to exist..

http://open.spotify.com/track/5KYZkhFT3DX3MckzTPWiQK


Jag har inga bilder på henne, I en stad som denna finns inga kameror. Inget du vill fota för delen heller. Jag tror inte hon finns i den här världen längre. Allt har suddats ut. Inte ett ända spår finns kvar. Men jag minns det så klart ändå. Det finns verkligen inget som kan radera det minnet av henne längre.

Natten på ''The way to Aeinns'' tak. Klockan måste slagit över tre vid det här laget. Vinden blåste svagt och luften var kylig. Ådrorna frös ner och man hade svårt att röra sig. Jag var trött, hon var trött. Skyn över oss var naken, insvept i ett lakan av svarta rökmoln. Inte en ända stjärna var i himlen, inte ens några plan. Men ändå så lös världen. Starkt på ett svagt sätt. Nedanför stod staden med alla lyktor. Det var som stjärnhimlen spred sig över hela marken.

Hon inhalerade rök och stirrade ner i marken. Sakta men säkert andades hon ut allt igen, som en lång djup suck. Hennes ben gungade fram och tillbaka. Hennes förstörda, såriga och ärriga ben. Medan hon satt på ett metallräcke som skulle en gång föreställa ett säkerhet. Nu förstörd och inget att lita på. Men hon satte sig emot den ändå. Som om det var det hela, runt år 1972.

Jag minns hur hon talade lågt till mig. Om att jag skulle finna hennes ''väg''. Om jag ska vara ärlig Så förstod jag aldrig det.. (förlåt mig)

Men jag har ändå kvar den bilden, djupt inom mitt hjärta. När hon tittade på mig. När hon såg mig. Hon var vacker.. Hon var verkligen en stjärndotter..

http://open.spotify.com/track/2pr6us08iPNzIex5q6fMvI


Nyckel ordet är fly. Spring, spring som aldrig förr. Titta aldrig bakåt. Du kommer mista det du tappar så småningom ändå. Snabbare, Du måste röra benen mer. Du kan inte stanna, då tar skuggorna dig. Eller ett raserat förflutet. Rusa! ta vänster och sedan höger. Gå inte i cirklar, inte heller två höger efter varandra. Var försiktig, men var kvick. Både i benen och huvudet. Du har inte tiden att fundera. Kom igen! Snabbare! De kommer finna dig snart om du inte gör något åt det. Lossa på packningen, lossa på känslorna, alla förutom skräcken. Du måste få adrenalin, Som en spruta i armen. Du behöver det för att överleva. Säkra steg leder mot hopp. Hoppet leder till bekanta platser. Platserna kanske har en betydelse. Så skynda! Du får torka tårarna sen, Du får lindra skärsåren senare.

Jag har alltid haft det brevet i tankarna. Och efter många års tid så lönade det sig att vara så miserabel som jag en gång var. Men jag hade inte mycket annat till val. Jag var fortfarande för liten för att kunna förstå, Vart världen ledde mig. Knutna händer, håller hårt om den gamla boken. En gång var den i sikt för att skrivas, för att läsas. Men nu är den inget mer än en manual. Ett kärt minne, av dig.

http://open.spotify.com/track/28eFnRAGGWKrtIocgUlQuF

Mörkret av gränderna döljer mycket, vilket man borde vara glad för. Det som händer där borde ingen behöva se, höra eller vara med om. Hur hemsk du än är som person. de områden du borde hålla dig borta ifrån är framförallt syd om det gamla stadshuset. Territorierna runt där tillhör gänget som kallar sig för ''Los santos'' En brutal skala människor som bildades straxt efter jag fyllde tolv. Enklaste sättet att känna igen dem på är det röda tygstycket de har knutit fast någonstans på kroppen. Oftast på områden som armarna, benen eller pannan. De är inte speciellt pratglada och de är sådana som agerar först, frågar sen.

Rosengården är trevligt ställe, men det är inte ofta jag går dit längre. En okänd kvinna har börjat dra sig dit, jag tror nästan hon bord där. hon må vara vacker men det är något som inte riktigt stämmer med henne. hennes vita hår och något fruktansvärt gula ögon. Rörelserna hon gör är så annorlunda sätt, påminner väldigt mycket om en dansös, rinnande vatten eller vinden i löven om höst. Obehagligt lugn av sig, även fast hon bor i detta område. Dessutom så vårdar hon både de döda och döende rosorna och kallar dem för hennes barn. Jag kallar henne för Viduae.





Såklart I sådan här stad så händer olyckor. folk förblöder, blir skjutna, skurna eller nedslagna. Då ingen har råd att åka uppåt i denna stad och betala för riktig sjukvård så utvecklades snabbt en liten grupp av människor som hjälpte sårade i utbytande av föremål eller tjänster. Svartmarknad för medicinering och vård. En grupp som går under namnet korpen. Jag förmodar att namnet är taget från 1700 - talets italienska doktorer, så kallade pest doktorer. De bar alltid en lång kappa som var doppad i stearin samt en gasmask formad som en fågelnäbb. Dessa må vara i dagens situation. Men de använder fortfarande med fågelmasker. Däremot så är det nog för användning som immunitet. Ingen går på de som kan rädd liv. Det obehagliga är att alla är oroliga för dem. Om de inte får en tillräckligt bra belöning så kommer de ge dig död istället för ett botemedel.

Jag själv lever i den norra delen av slummen. den riktat mot havet. Ett mörkt hav, som enkelt sväljer dig om du ramlar i. Mitt hem är ett gammalt rutinerat hotell, ett billigt skit hus.''The way to Aeinns'' Namnet säger det mesta. Då inte vara mycket, men det duger. Glöm inte om du bor här, skaffa lås, i mängder! och ha ditt område kamouflerat. Iglar kommer annars finna ditt område och ta allt du håller kärt. ''Iglar'' är helt enkelt skattjägare, folk som hittar människors områden, bryter sig in och mördar tyst om det är någon där. Eller så tar dem allt du äger som sagt. En till regel, Rör dig alltid! stå aldrig still i den här staden. annars överlever du inte mer än en vecka.

http://open.spotify.com/track/63FmCXIc4lmEq9fNqGkQ57

Stan ändras aldrig. Varje dag så forsätter industrin att pumpa ut produkter som den mänskliga rasen bara malar ner. Ner till inget mer än skit. Det är sorgligt att se det man lever i och det är fruktansvärt frustrerande. Mina ögon sluts och öppnas i högt tempo, nästan i takt. Rök, gas och bakterier sprids i den en gång rena luften. Jag hostar och och hulkar mig vid varje avloppshåll. Runt hörnet av ett gammalt café skriker någon. Förmodligen någon som knivhugger en annan förnedrande människa, bara för att få tag i den där sedeln för bussen hem. Om nu bussen någonsin kommer hit igen. Att leva i något så likt en slum som detta är ett helvete. Men sen så är det klart att man inte kan förvänta sig allt. I världen där jag bor är världen som folk hade benämnt ''downtown'' eller ''Burial ground''. Du vet drogerna, mördare, rånare och horor. Så får vi inte glömma psykopater. Allt du någonsin sett i skräckfilmer, Ja de är möjliga här.

I helheten så är jag trasig, oanvändbar. Det är det jag har lärt mig de senaste tio åren som varelse. Mängder av förstörda tankar, diagnoserna kom tidigt att jag inte var som andra barn.
Jag kunde inte prata, eller tala även fast jag redan var uppe i fyra eller fem års åldern. Mutism eller stum, bryr mig inte speciellt mycket vad du kallar det. Jag kan ändå inte säga emot din åsikt, eller hur?
Jag har hört mycket om mig själv, Att jag är konstig och annorlunda. En som man inte borde vara med men jag tror det mesta blir nog bara orolig vid det ögonblicket jag inte svarar.
Vad kan jag vara? tjugosex? tjugotvå? jag minns faktiskt inte riktigt. Folk säger sig känna mig. Känna igen mig. På mitt hår tydligen. Rött, askrött om jag skulle säga det själv. samt kläderna är enkla vid många tillfällen. Inte för att visa mig som ett enkelt mål. Mer för att enkelt kunna fly. Nyckeln till överlevnad att springa, fly från allt. glöm inte det.
Namn frågar du? jadu, Det var länge se någon frågade det. Jag minns inte riktigt mitt namn om jag ska vara ärlig.
Men om du vill ha något så är det Ceelins. Det uttalas på tyska, vilket blir ungefär Kelelins då.

http://open.spotify.com/track/0A5xk6zrmY6CcpADzMpEvP

Vad vet jag egentligen?
Vad skulle du kunna tro nu?
Eller finns jag egentligen kvar?
Kan du vara säker?
För inte ens jag är säker längre.

Dagarna går,
Till och med veckor och månader,
Är jag samma som du lämnade?
Ärligt talat så vet jag inte.
Men jag ser ingen anledning att oroa dig i onödan,
Inte heller att finnas där i onödan.
Som sagt,
Inte längre..