söndag 21 november 2010

Förfallodagen sa du samt stirrade i mina ögon,
Eller var det på tavlan bakom mitt huvud?
Jag var nog aldrig riktigt säker.
Vilket fall som helst ville jag inte tro på det.

Jag försöker lösa mina problem,
Med det lilla jag förstod.
Men i den här världen kommer du inte långt på kärlek,
Eller sentimentala och depressiva faktorer,
Som din lilla hjärna en gång skapade.

Så jag ignorerade det som var rätt,
För att försöka förstå det som var fel.
Men det slutade bara att jag hamnade någonstans mitt emellan.
Där jag vare sig fick förstå eller veta,
Vad jag egentligen var.
Det var nog därför jag drog slutsatserna,
Jag var ett missfoster..

En gång i tiden så ville jag jämt vara i närheten av dig,
Och jag måste erkänna att det kändes bra att få hålla din hand.
Men som det ser ut idag så spelar det ingen större roll vem som jag har.
Tiden hade förändrats innan jag visste ordet av det.
Och världen frågade mig saker,
Jag aldrig hade hört talats om i hela mitt liv.

Det finns exceptionella tillstånd där jag önskade mig saker,
Ett tillfälle då jag vill mig själv gott.
Men det var länge sen jag såg det,
Jag har inte tid att bry mig om små saker som du en gång lärde mig.
För när kommer jag ha användning av saker som ett minne?
Du förklarade aldrig det för mig..

Har min åsikt om livet ändrats tycker du?
Flicka lilla, kan du svara varför jag sådana fall inte förstår.
Låt mig känna din hand i min,
Som du lovade mig.
För jag mår inte så bra..
Som jag en gång gjorde..

onsdag 10 november 2010

Jag ser ut över marken,
Den som glittrar lätt vid morgonens ljus.
Det är vackert och jag visste,
Jag har sett det här förut.
Men då hade jag en anledning vakna till det..

Jag försöker att stänga ut,
Mina sentimentala tankar och oförskämda sätt,
Att låtsas må bra,
Framför dig.
Det är tur att du inte ser mig så ofta längre,
För att spela teater har jag aldrig varit duktig på..

Med trötta ögon försöker jag ta mig upp,
Men tankar från gårdagens lektion fick mig att tänka,
Kan man vara utbränd från kärleken?
Från det liv man lever?
Och helt plötsligt hade en svår utmaning,
Blivit en omöjlig dröm..

Jag har läst i en tidning att de som sover på sidan är öppna,
Redo att kompromissa med andra,
Kanske det stämmer.
Men jag förstod ändå att det inte funkar så,
Då tidningen hade tänkt sig dig bredvid mig fortfarande..

Jag slår vad att du tog dig upp ur sängen som vanligt,
I vilket fall som helst så skulle du få veta,
Att jag inte kom idag.
För jag var ''sjuk''
Av ett tillstånd jag vill kalla inkapabel saknad..

Med en dyster blick stirrar ju ut över den snöbeklädda världen,
Jag höll om de mjuka dun kudde jag inte tyckte så mycket om.
Med det spelade ingen roll,
Då det var den du jämt sov på..
Du log för mig,
Fick mig varm,
Fick mig att tro att saker var möjligt.
Du visade mig vad ordet kärlek betydde.
Något av det vackraste jag visste då.

Jag önskade jag kunde besvara dina lugna ord.
Dina små nyingar på låtar,
Som jag kände igen allt för väl.

Jag visste att min hand var kall,
Ändå höll du den,
Vägrade släppa.
Din blick vill inte försvinna från min.
Även om jag inte kunde se det.
Så var jag säker.

Jag önskade jag hade vaknat tidigare.
För att få tacka dig.
Men du var borta när jag väl var tillbaka.
Inte för att jag var förvånad.
Allt är som förut,
Bara 25 år senare.

Jag var ensam när jag kom,
Nu har magin brunnit ut,
Och jag är lika ensam som förut..

tisdag 9 november 2010

En lång dag blev längre.
Samtidigt som timmen gick snabbare än tänkt.
Jag försökte ge dig ett leende.
Något du kunde förstå.
Men din blick vändes bort för snabbt,
Och du missade att få den mentala bilden.
Hur ensam jag egentligen var,
Ute på den snöbekläda gården.

Batterierna tog slut och jag var inte instängd.
Jag var fri i en lite för stor värld,
Vilket gjorde mig orolig.
Men konstigt nog var bussen lika nere som jag,
Jag vet inte om det var mörkret, kylan eller kanske båda.
Lamporna skenade sakta in över mig.
Det gav mig bara en ny anledning att blunda för en stund.
Att slippa se,
Vad världen egentligen har att ge.

Jag gjorde vinterns första snö ängel,
Men den var redan förstörd innan jag kom upp från marken.
Och jag borde ha förstått att du inte brydde dig,
Från början av våran relation.
Men jag är naiv.
Vilket jag alltid har varit,
Timme efter timme stod jag i motvind.
I hoppet att du skulle förstå och se.
Men du missade det.
Och förstod aldrig,
Att det var jag..

lördag 6 november 2010

En fruktansvärd tystnad ligger belagd över livet,
Du vet,
Den som är en aning obehaglig.
Bara för att du känner dig lite för ensam.
Telefonen i höger hand,
Trådarna för upp emot mitt huvud,
Lurarna bildar ljud.
Tung musik,
Musik för själen.
Förmodligen därför det kallas ''soul techno''
I alla fall denna låt tillhörde det.

Lampor, bilar och träd flyger förbi,
I en ganska hög hastighet.
Jag skulle förmoda att det är emot hundra minst.
Vid en by märker jag bommarna åker ner för bilarna.
En undran varför,
Tills det en sekund senare slog,
Det var för oss.
Oss i tåget.

''Just give me something, I can't destroy''

Var den meningen djupare än tänkt?
Jag fastnade för den,
och grubblade i timmar.
För att komma på,
Att det var förmodligen något sånt jag önskade mig.
Inte matrealiserat då så klart,
Jag hade förmodligen mer en tanke för en känsla,
I form av du form.

Jag förmodar att ingen skulle förstå det jag ville säga,
Men ärligt talat,
Mina tankar börjar bli mer oförståeliga för varje dag.
Så det spelar ingen roll..

tisdag 2 november 2010

För många år sen, hade jag en historia,
En berättelse att tala om.
Sidor efter sidor,
Små bokstäver bildade ord.
Ord som skulle förklara vem jag var,
Och varför jag mår,
Känner som jag gör i dagens dunkla ljus.
Däremot,
Sidorna börjar bli gamla och jag känner mig lite osäker,
Om det stämmer,
Om något ens stämmer..

Med tvångstankar får jag börja om,
Ta bort mitt verk,
Mitt liv,
Och starta på något nytt.
Jag trodde det kunde funka,
Bara en snarare misstag väntade.
Då jag inte tänkte på den lilla detaljen,
Jag blir inte liten igen..

Sorgligt nog kan jag inte vända om,
Ta tillbaka det gamla arbetet,
Det låg bränt,
Sönder och till ingen nytta.
Så jag börjar som ett barn,
Ett litet barn på arton år..

Andra november,
Mörkret har tagit dagen,
Genom att röva en timme över till deras sida,
Det är ganska underligt att en sådan liten tid,
Kan lägga allt i mörker.
Och jag kan vara helt säker,
Att min kinds frostade yta,
Hade en tår från föra årets vinterdvala..

Men skalen och min huva håller mig varm,
Ja,
För en stund i alla fall..