Sakta så himla sakta började jag vända mig om. Benen skakade och gråten satt i halsen. Egentligen så ville jag bara därifrån, men när det inte fanns någon utväg så var jag tvungen att konfrontera det som nyss hade eldat upp mina tankar och drömmar. Jag kände hur naglarna rispade mot klänningen och jag kunde förstå då min syn försämrades att jag antigen hade börjat gråta, eller så var jag rädd att se det i ögonen och försökte hitta någon annan punkt.

Tillslut så lyckades jag se vargen igen. Den stod där ståtlig och väldigt stolt över sig själv. Jag såg hur de neon gula ögonen stirrade på mig. Jag visste att den skulle kunna döda mig när den än ville. Men den stod kvar på klippan och betraktade mig, hånade mitt psykiska närvaro. På ett ögonblicks sekund spärrades mina ögon upp. Skräcken fyllde mitt hjärta och jag frös till is.
Jag föll ner på knäna och ville skrika men rösten satt fast. Den hade blivit stulen. Så jag var tvungen att bevittna den kaotiska händelsen.

Vargens ögon började långsamt att ändra färg, jag såg att det började rinna, som vatten men för varje sekund som gick så blev vattnet rödare och rödare, tjockare och tjockare. Det var blod. bara någon sekund senare började ögonen förmultna och ruttna jag såg tydligt hur de frätte och hur likmaskarna började snabbt röra sig och ramla ner framför vargen. Den magnifika varelsen föll till backen och började rycka något fruktansvärt. Jag såg hur pälsen började flagna bort och hur köttet, senorna och musklerna började synas på den nu förblödande besten. Tillslut slutade den röra sig och jag satt fortfarande förskräckt inte allt för långt ifrån. När jag väl trodde allt var slut och jag bara föll ihop och började gråta så högt och mycket att jag fick svårt att andas. Jag hörde ett grov morrande. precis när jag lyfter huvudet för att se besten. Det köttiga vidundret stod högst fem centimeter från mitt ansikte. Ögonblicket jag gör mig redo att fly så gör den ett språng och sätter de blodiga tassarna emot mitt bröst och ställer sig ovanför, stirrande ner på mig. Jag visste vid det ögonblicket att det inte skulle sluta bra. Jag kunde inte slita min blick från de två svarta hålen där ögonen skulle sitta. något slemmigt ramlar ner i mitt ansikte från ett av de två ögonen. När det väl är i rätt position för att jag ska se det i ögonvrån så ser jag att de var en likmask som krälade längst min kind. jag fick kväljningar och jag blev panikslagen. Då började ''vargen'' skratta galet.

Den gick av mig och jag reste mig snabbt och slog bort masken från ansiktet. när jag väl tittade upp igen så satt en man på stenen iförd en vargskalle på huvudet. Lugnt och stilla började han tala.

''detta var bara ett prov för vad som komma skall, Du är bara i första nivån än så länge, limbo. En skönhet där alla är lyckliga. Men du min vän har nu din chans att se de andra nio. mitt namn är Lucifer och jag ska förbli din guide.''

Efter det så blev allt mörkt och jag föll, för alltid kändes det som. Efter lång tid så slog jag ner i backen. och jag hörde hans röst. första kretsen. välkommen till helvetet.

Spegel, spegel, på väggen där.
Säg vilken tanke som är rätt här?


Jag får inget svar..

Skriken ekar igenom mitt huvud, De utdelade slagen markeras snart med blåmärken.
Ser den utslagna tanden vid foten av marken.
Blodet flyter lugnt ner för min mungipa.
Tårarna ligger i kant, redo att forsa över.
Sakta glider jag ner mot väggen och tänker
''Det är inte simpelt att vara jag'

Of all the emotions
Despair is the one I find most fault with
It seems to serve no purpose
All it does is drag you down
And prevent you from doing what needs to be done
Despair is a wasted emotion
the abscence of hope
The absence of all
What purpose does it have?
Only to shut you down
To ruin you
To destroy you
To make you less than you are
To defeat you
To make you weak
Of all the emotions of the human mind
despair is the one to avoid.
Impractial and unuasable
Despair is not even a toy
Aviod despair whenever you can
Try watever you must
Beacuase all that despair will give you
Is ruin death and rust
Just like it have done to me.

I know you're crying alone tonight,
And my words don't really matter
You are feeling so lost inside,
Your whole world's been shattered
And the numbing pain of rejection,
Is creeping through you...
What do you do...
When love has abandoned,
Left you empty handed,
And all your emotions feel bruised?

I say to you:
It's better to have felt it,
And have it slip away,
Because then you will recognize it,
When it comes to you again
Love is a fickle thing,
And pain is what it sometimes brings
But the joy it can give to you,
Will make you feel renewed

I say to you:
Remember it for what it was,
And learn to live again,
Because if you stay here alone,
You will never let anyone else in
I've seen the proof, with my own eyes,
Of the things that love can do
I know that you are crying,
But I hope that you can see,
This love that has ended,
Gives you a new opportunity