http://open.spotify.com/track/3g7Le9RJRy9jMkrnvAl9iS

När jag var mindre så bodde jag inte alltid här, men jag erkänner. Det var ett liknande helvete där.
Flicka på 16 år försöker leva ett helvete. Försöker sig visa vara någon. Ha! Jag var så jävla naive måste jag säga. Hur trodde jag att jag skulle kunna vara någon när jag inte kunde göra mig hörd?
När jag aldrig kunde säga vad jag kände och tyckte. När jag aldrig kunde säga vad jag kände..
Mitt bästa vapen var papper och penna och på raster var det mobil. Att jag ens hade sådan teknologi i min besättning är otroligt för det första. Hade dött för en mobil nu.. Eller nej, en Waki taki tack.

Jag var utstött, förvånad? Och ingen älskade mig. Men jag minns så tydligt. Gången då han frågade mig när jag satt mot fönstret med glansiga ögon. ''Är du okej?'' I chock som jag var. Så dum.. Så schasade jag iväg honom med snabba ''va? ja, jag är okej'' Och när han vände sig i om och gick, Började jag förstå vad jag hade gjort.

Snälla kom tillbaka..
Jag var kanske inte helt okej ändå..

I was never supposed to exist..

http://open.spotify.com/track/5KYZkhFT3DX3MckzTPWiQK


Jag har inga bilder på henne, I en stad som denna finns inga kameror. Inget du vill fota för delen heller. Jag tror inte hon finns i den här världen längre. Allt har suddats ut. Inte ett ända spår finns kvar. Men jag minns det så klart ändå. Det finns verkligen inget som kan radera det minnet av henne längre.

Natten på ''The way to Aeinns'' tak. Klockan måste slagit över tre vid det här laget. Vinden blåste svagt och luften var kylig. Ådrorna frös ner och man hade svårt att röra sig. Jag var trött, hon var trött. Skyn över oss var naken, insvept i ett lakan av svarta rökmoln. Inte en ända stjärna var i himlen, inte ens några plan. Men ändå så lös världen. Starkt på ett svagt sätt. Nedanför stod staden med alla lyktor. Det var som stjärnhimlen spred sig över hela marken.

Hon inhalerade rök och stirrade ner i marken. Sakta men säkert andades hon ut allt igen, som en lång djup suck. Hennes ben gungade fram och tillbaka. Hennes förstörda, såriga och ärriga ben. Medan hon satt på ett metallräcke som skulle en gång föreställa ett säkerhet. Nu förstörd och inget att lita på. Men hon satte sig emot den ändå. Som om det var det hela, runt år 1972.

Jag minns hur hon talade lågt till mig. Om att jag skulle finna hennes ''väg''. Om jag ska vara ärlig Så förstod jag aldrig det.. (förlåt mig)

Men jag har ändå kvar den bilden, djupt inom mitt hjärta. När hon tittade på mig. När hon såg mig. Hon var vacker.. Hon var verkligen en stjärndotter..

http://open.spotify.com/track/2pr6us08iPNzIex5q6fMvI


Nyckel ordet är fly. Spring, spring som aldrig förr. Titta aldrig bakåt. Du kommer mista det du tappar så småningom ändå. Snabbare, Du måste röra benen mer. Du kan inte stanna, då tar skuggorna dig. Eller ett raserat förflutet. Rusa! ta vänster och sedan höger. Gå inte i cirklar, inte heller två höger efter varandra. Var försiktig, men var kvick. Både i benen och huvudet. Du har inte tiden att fundera. Kom igen! Snabbare! De kommer finna dig snart om du inte gör något åt det. Lossa på packningen, lossa på känslorna, alla förutom skräcken. Du måste få adrenalin, Som en spruta i armen. Du behöver det för att överleva. Säkra steg leder mot hopp. Hoppet leder till bekanta platser. Platserna kanske har en betydelse. Så skynda! Du får torka tårarna sen, Du får lindra skärsåren senare.

Jag har alltid haft det brevet i tankarna. Och efter många års tid så lönade det sig att vara så miserabel som jag en gång var. Men jag hade inte mycket annat till val. Jag var fortfarande för liten för att kunna förstå, Vart världen ledde mig. Knutna händer, håller hårt om den gamla boken. En gång var den i sikt för att skrivas, för att läsas. Men nu är den inget mer än en manual. Ett kärt minne, av dig.

http://open.spotify.com/track/28eFnRAGGWKrtIocgUlQuF

Mörkret av gränderna döljer mycket, vilket man borde vara glad för. Det som händer där borde ingen behöva se, höra eller vara med om. Hur hemsk du än är som person. de områden du borde hålla dig borta ifrån är framförallt syd om det gamla stadshuset. Territorierna runt där tillhör gänget som kallar sig för ''Los santos'' En brutal skala människor som bildades straxt efter jag fyllde tolv. Enklaste sättet att känna igen dem på är det röda tygstycket de har knutit fast någonstans på kroppen. Oftast på områden som armarna, benen eller pannan. De är inte speciellt pratglada och de är sådana som agerar först, frågar sen.

Rosengården är trevligt ställe, men det är inte ofta jag går dit längre. En okänd kvinna har börjat dra sig dit, jag tror nästan hon bord där. hon må vara vacker men det är något som inte riktigt stämmer med henne. hennes vita hår och något fruktansvärt gula ögon. Rörelserna hon gör är så annorlunda sätt, påminner väldigt mycket om en dansös, rinnande vatten eller vinden i löven om höst. Obehagligt lugn av sig, även fast hon bor i detta område. Dessutom så vårdar hon både de döda och döende rosorna och kallar dem för hennes barn. Jag kallar henne för Viduae.





Såklart I sådan här stad så händer olyckor. folk förblöder, blir skjutna, skurna eller nedslagna. Då ingen har råd att åka uppåt i denna stad och betala för riktig sjukvård så utvecklades snabbt en liten grupp av människor som hjälpte sårade i utbytande av föremål eller tjänster. Svartmarknad för medicinering och vård. En grupp som går under namnet korpen. Jag förmodar att namnet är taget från 1700 - talets italienska doktorer, så kallade pest doktorer. De bar alltid en lång kappa som var doppad i stearin samt en gasmask formad som en fågelnäbb. Dessa må vara i dagens situation. Men de använder fortfarande med fågelmasker. Däremot så är det nog för användning som immunitet. Ingen går på de som kan rädd liv. Det obehagliga är att alla är oroliga för dem. Om de inte får en tillräckligt bra belöning så kommer de ge dig död istället för ett botemedel.

Jag själv lever i den norra delen av slummen. den riktat mot havet. Ett mörkt hav, som enkelt sväljer dig om du ramlar i. Mitt hem är ett gammalt rutinerat hotell, ett billigt skit hus.''The way to Aeinns'' Namnet säger det mesta. Då inte vara mycket, men det duger. Glöm inte om du bor här, skaffa lås, i mängder! och ha ditt område kamouflerat. Iglar kommer annars finna ditt område och ta allt du håller kärt. ''Iglar'' är helt enkelt skattjägare, folk som hittar människors områden, bryter sig in och mördar tyst om det är någon där. Eller så tar dem allt du äger som sagt. En till regel, Rör dig alltid! stå aldrig still i den här staden. annars överlever du inte mer än en vecka.

http://open.spotify.com/track/63FmCXIc4lmEq9fNqGkQ57

Stan ändras aldrig. Varje dag så forsätter industrin att pumpa ut produkter som den mänskliga rasen bara malar ner. Ner till inget mer än skit. Det är sorgligt att se det man lever i och det är fruktansvärt frustrerande. Mina ögon sluts och öppnas i högt tempo, nästan i takt. Rök, gas och bakterier sprids i den en gång rena luften. Jag hostar och och hulkar mig vid varje avloppshåll. Runt hörnet av ett gammalt café skriker någon. Förmodligen någon som knivhugger en annan förnedrande människa, bara för att få tag i den där sedeln för bussen hem. Om nu bussen någonsin kommer hit igen. Att leva i något så likt en slum som detta är ett helvete. Men sen så är det klart att man inte kan förvänta sig allt. I världen där jag bor är världen som folk hade benämnt ''downtown'' eller ''Burial ground''. Du vet drogerna, mördare, rånare och horor. Så får vi inte glömma psykopater. Allt du någonsin sett i skräckfilmer, Ja de är möjliga här.

I helheten så är jag trasig, oanvändbar. Det är det jag har lärt mig de senaste tio åren som varelse. Mängder av förstörda tankar, diagnoserna kom tidigt att jag inte var som andra barn.
Jag kunde inte prata, eller tala även fast jag redan var uppe i fyra eller fem års åldern. Mutism eller stum, bryr mig inte speciellt mycket vad du kallar det. Jag kan ändå inte säga emot din åsikt, eller hur?
Jag har hört mycket om mig själv, Att jag är konstig och annorlunda. En som man inte borde vara med men jag tror det mesta blir nog bara orolig vid det ögonblicket jag inte svarar.
Vad kan jag vara? tjugosex? tjugotvå? jag minns faktiskt inte riktigt. Folk säger sig känna mig. Känna igen mig. På mitt hår tydligen. Rött, askrött om jag skulle säga det själv. samt kläderna är enkla vid många tillfällen. Inte för att visa mig som ett enkelt mål. Mer för att enkelt kunna fly. Nyckeln till överlevnad att springa, fly från allt. glöm inte det.
Namn frågar du? jadu, Det var länge se någon frågade det. Jag minns inte riktigt mitt namn om jag ska vara ärlig.
Men om du vill ha något så är det Ceelins. Det uttalas på tyska, vilket blir ungefär Kelelins då.

http://open.spotify.com/track/0A5xk6zrmY6CcpADzMpEvP

Vad vet jag egentligen?
Vad skulle du kunna tro nu?
Eller finns jag egentligen kvar?
Kan du vara säker?
För inte ens jag är säker längre.

Dagarna går,
Till och med veckor och månader,
Är jag samma som du lämnade?
Ärligt talat så vet jag inte.
Men jag ser ingen anledning att oroa dig i onödan,
Inte heller att finnas där i onödan.
Som sagt,
Inte längre..