Vart tar vi vägen, när alla omkring oss har somnat?
Med fortfarande sömniga ögon reser vi oss, för att förstå.
De är inte längre kvar.
Mörkret ligger så tätt intill oss, så svårt att få fram ett ljud.
Det ända som vi finner omkring oss, är tår belagda kinder och ett blött täcke.
Utifrån världen som ligger tyst, hörs en tyst viskande efter hjälp.
Man önskar att det som hade skett skulle tagit en annan sväng, en annan väg.
Och att man kanske var lite starkare, lite mer förståelig.
Dock så märker vi aldrig vad vi mister, innan vi är tillbaka till steget, att sakna.
Tiden och årstiderna går vidare, även om vi kanske inte gör det.
Det sägs att ett brustet hjärta läker, detta kan ta upp till ett år.
Ett år av saknad, ångest, och önskan.
Helt otroligt att en sådan liten kropp, en sådan liten människa, kan släppa lös på så mycket känslor.
Att känna så mycket, för något som inte finns, för någon som inte älskar.
Människor är allt underliga varelser.
Så många tankar går igenom våra hjärtan, jag vill inte finnas.
Jag önskar ibland att jag kunde slå ur allt ont, skära ut ondskan.
En önskan att få vara kär.
Vart tar du vägen, när alla runt dig försvinner?
Med oklart huvud sätter vi oss upp.
Med oklart huvud sätter vi oss upp.
Nu är vi ensamma.
