Du vill stå som min like, men du förstår inte ditt egna värde.

Älskling, får jag kalla dig det?

Gånget år och vilja du gett mig är oändligt stark.

Bättre än någon medicin eller dropp i min arm.

Dock så gör du mig så bitter, 

Bitter med en smak av sötma.

Du gav mitt mekaniska hjärta en anledning att pumpa.

Slå de tappra hammarslagen mot det som var en förgäves strid.

Men jag lever, jag kämpar mot det omotståndliga. 

Ja, du mitt hjärta.

Du som tog mig med storm.

Nu..

Nu känns det som jag går miste.

Mina ögon ser ej mot skyn längre.

Och gamla sår läker ej.

Fickan i askan.

Varför får jag inte uppstå med dig?

Jag förlorar din hand.

Mitt sinne och vilja.

Och det som jag hade som min värsta mardröm.

Berövade mig av mitt samvete.

Flicka med rosen kinder.

Lämna mig inte..   

I guess my head is more chaotic than I thought.

Tystnaden tar över det lilla jag har kvar.

Det finns så mycket som ligger dolt under ytan.

Och sakta men säkert så drunknar jag.

Mina lungor fylls av tjära, olja och bensin.

Kolsvart.

Små plåster sätts över allt för stora sår.

Hjärtat dunkar,

Sydda sår spricker.

Hjärtat slår.

Läkande sår rispas.

Hjärtat hamrar.

Allt jag har kvar är billiga ord och meningslösa gester.

Så småningom kommer jag stå tomhänt.

Blek och förstörd.

Men jag förtjänar det.

Det är bättre så.

Without words, will you ever be able to define me?

I can't come up with them anymore,

Words I mean.

I'm all out, trying to speak in silence.

I wanna scream, but what for?

I wanna cry, but still why?

All I can do is paint,

Try to erase the pain.

The black colour over the words I once wrote.

Because they mean nothing anymore.

You won't read them, and even if you did.

You would not understand them anymore.

If feel a raging storm inside.

A nervous breakdown.

I haven't felt in years.

I hate this,

All of it.

The darkness, the black ink floods out over the table.

No words to be seen.

And everything I ever felt for you,

Is slowly vanishing,

With a touch of regret.

Från andra sidan dataskärmen når mina ord dig kanske, en gång till.

Verkligheten blir aldrig som den en gång var, 

Och förmodligen av en anledning.

Samtidigt som jag hoppas du aldrig läser mina brev eller poesier,

Hoppas mitt hjärta, djupt inom mig att du ser.

Bortglömda ord och visor.

Jag vet, vet än idag.

Att du var rätt för mig.

Alla säger emot, att du ändrade mig, att jag blev en dålig människa utav dig.

Men varför gråter jag ibland?

varför ser jag bara lycka i dina ögon?

Varför älskar jag dig än?

Du var min regnbågsflicka. 

Din storm till mitt lugn.

Din eld till mitt vatten. 

Jag har gett upp på lyckan och de som andra säger.

Min lycka finns än för dig, hos dig.

Och även om mina ord inte når dig,

Om inte våra händer möts, 

Så vet jag att du förstår.

Så länge mina lungor bär.

Och så länge mitt hjärta pumpar,

Så slår det för dig,

Du med dina tusen stjärnors ögon.

Och känslor av eld.

För det finns då ingen,

Som har fått mitt liv så betydelse fullt som du.

Jag minns dig, och tänker på dig.

Vi som är blott ett minne,

För varandra.

Jag skrev dig ett brev för ett tag sen. Ett slags farväl.

Jag måste få skriva en sista gång, ge ett försöka att forma ord och meningar. 

För det första, Hej. Det var länge sedan vi sist sågs, men jag vet att du minns mig.

Till höst faller min tid här på 22 år, och tiden går snabbare än vad vi kan förstå.

Intresserad inom musik och bild, tidsfördriv genom spel och film. Fantasin sätter mina gränser.

Jag självgående, rätt melankolisk människa. Jag lider av depression och det vägrar gå över. 

Folk ser mig som hängiven och trevlig person. Att de älskar min vänliga sida.

Jag ser mig som ett monster. Fast på fel sida av spegelglaset. 

Försöker le och vara lycklig så gott det går, för eran skull.

Jag har aldrig varit duktig på teater förut. 

Idag tar jag mig igenom det vardagliga. Arbeta på som vanligt.

Få livet att se ljust ut, att göra det bästa av varje dag.

Ibland lyckas jag. Oftast inte dock.

För det lilla kreaturet, monster av olycka sitter stolt på min axel.

Tränger ner mig mot marken och kväver mig så fort den får chansen.

Den ger mig minnen av bättre tider, bara för att kunna bränna upp minnena.

För att få mig att minnas, Du har inget kvar längre.

Det finns få människor som än ser mig, Som ser att jag kanske inte är så lycklig som jag säger. 

Jag håller de kärt. Så gott det går. För många har jag mist och många lär jag aldrig se igen.

Kärlek gör ont. Kärlek är hopplöst. För tillslut så bleknar den bort.

Och du står ensam kvar.

Och jag lovar, jag gör mitt bästa för er, för dig!

Jag vill så gärna vara stark.

Jag vill överleva!

Men jag ser inte hur det ska gå till.

Bara att skriva om hur jag mår, hur det känns börjar bli ett helvete.

Och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

För vem är jag nu egentligen? Jag är känslokall. Jag är bortom reparation.

Jag tror inte jag vill lösa det den här gången. För tillslut kommer jag tillbaka ändå.

Om du skulle läsa det här, hoppas jag du glömmer det, Och inte ser tillbaka.

För det är ändå ett slags farväl.

Hurt.