söndag 20 december 2015


Tiden går så långsamt när jag sitter i min ensamhet.
Och sakta men säkert börjar tankar sprida sig inom mig.
Det är så onödigt att göra såhär emot mig själv.
Men du vet mycket väl att jag aldrig varit så smart.

Nu efteråt funderar jag om det var ett misstag.
Om flera ångrar sig mer än vad de är glada.
Att de ändå träffade mig.
För som alltid reflekterar jag över det förgångna.
Och inser, att jag var en hemsk människa.

Jag försöker göra mitt bästa att stå vid deras sida.
Att visa vad min kärlek betyder.
Dock undrar jag, kände du dig älskad?
Jag hoppas verkligen det.
För det gjorde jag verkligen..

Jag vill försvinna,
Jag vet att det är egoistiskt.
Men någonstans så känns det ändå okej.
Jag vet att jag inte får säga så längre.
För det skadar mig, jag har fått lära mig att det är farligt.
Farligt för min hälsa.
Ändå, så slinker det ut,
Då och då.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar