http://open.spotify.com/track/24dHh2ppstskSqEUKJxzCA


And it felt like eveything was over before it even had started.
And ofcourse, I was right..

http://www.youtube.com/watch?v=a_gSqtmriUI&playnext=1&list=PLB929A95D4F43F616

Inget nytt, inget förväntat. Sjunker ner på golvet. Besviken, ledsen. Precis som förut. Ändå med en viss lättnad i bröstet ser jag upp och ut över korridorens oändliga vidder. Min kropp känns paralyserad, rör sig inte en millimeter. Allt upp till halsen verkar dött, om man inte räknar med lungorna och hjärtat som pumpar. Jag andas svagt, medan hjärtat dunkar hårt. Jag känner för varje pulsslag hur blodet sakta men säkert lämnar kroppen. Smärtan har börjat domna iväg och jag får den här sköna känslan av värme. Precis som om du har varit ute för länge. Och det är lustigt, jag har hört att man ska frysa när man håller på att dö. Sömnen växer inom mig och inom 2 minuter så är ögonen inte öppna längre. Allt jag hör från en ganska lång distans är skrik från folket i min närhet. 1 minut senare somnade jag helt.

någon tar ett stadigt tag om min axel och jag blinkar försiktigt, Korridoren är tänd, men tyst. Mitt blod var borta och jag var hel. Allt detta på ynka 3 sekunder. Till jag märkte henne stå över mig. Tyst så pratar hon till mig. Med henne har hon en klocka. Hon var ganska förtjust i den som jag förstod.
Jag nickade sakta medan hon hjälpte mig upp. Tog min hand och jag följde med. Glömde helt bort allt annat.

Till och med dig.

http://open.spotify.com/track/3Z8cX6y0SeJIsI3yxoaQ8K

Mer och mer rastlös. vandrande fram och tillbaka med händerna över munnen och näsan. Krafsande och kliande längst huvud, hals och nacke. Stirrande ögon koncentrerar sig något oerhört men om man visste på riktigt, så vet man att de är blanka. De ser inget och fokuserar sig knappast på något. Blodet dunkar något fruktansvärt i kroppen. Smärtan förs sakta ut med varje hjärtslag. Det är nästan ohärdbart. Lampans sken svider, ögonen tårar och ilskan flödar. Adrenalinet ger en kick. Armen får enorma krafter samtidigt som den slungas emot lampan. Med ett enkelt lyft flyger skrivbordslampan in i väggen med handryggen tätt där efter. Chocken väcker en till liv. Svårt att få ett sammanhang med en trasig lampa och blodig vägg. Skriket kommer inte förrän knytnäven spänns. Då glasskärvorna trycks in emellan knogarna. Paniken växer upp i tomrummet, Fumlande med papper och pincett, kommer förståndet att aldrig kunna bli doktor. Med hushållspapper lindad runt såret. Får man känslan av misslyckande. Sakta backande tills ryggen slår emot väggen. Fötterna glider ner och sätter sig hopkurad.
Hopplöst, ja det var det ord som ville användas. När kinderna nu tårades..

http://www.youtube.com/watch?v=KuaDtTMGefg&feature=player_embedded

Natten är frusen, mina fingrar lika så. Händerna skakar något fruktansvärt och mina handskar börjar bli vita från svart. Mina naglar har fått en slags vitfrostig glasyr över dem. Otroligt vacker måste jag erkänna, samtidigt som jag faller emot snön ner på knäna. Sakta men säkert börja skyn falla, tung men sakta. Enkelt på ett tungt sätt. Jag ser upp emot stjärnornas himmel och snön faller emot min kind, Lämnande spår av vatten och tårar. Jag vill låta, jag vill skrika. Men rösten liksom fastnar inom mig. Och mina ögon blir mer och mer röda, Synen bluddrar av glansiga ögon. Allt som syns nu är skenet av lampan och gestalten av dig gå. Jag kommer sakna dig, kommer du förstå?

Snön får mig i dvala, jag andas knappt. Kroppen ger liksom upp. Precis som jag nu har gjort. Hjärtat slutar pumpa, Och hjärnan vill sova. Telefonen några centimeter bort från mitt huvud, Spelar musik, vacker musik. Som jag än nog kan. Jag ler svagt för mig själv när jag skriver detta..
Då du kommer förstå..
Precis vad jag menar..

Ljuset från skrivbordet verkar bli svagare och svagare. Fundersam om det är lampan som dör eller om det är jag som somnar. Fingrarna börjar fumla bredvid kudden och med en svag arm drar jag upp telefonen framför ögonen. Bländad av min bakgrundsbild tittar jag snabbt bort, Snabbt tillbaka för att vänja dem vi det vita ljuset. Klockan slår snart tolv, på natten förmodar jag då. Det är alldeles mörkt och tyst omkring mig för att kunna vara något annat. Det ända som låter är vinden utanför fönstret och surrande av datorn som står i andra sidan rummet. Trötta armar försöker ställa sig upp, men jag är för svag och faller platt emot madrassen igen. Som en stor säl vänder jag bara på kroppen. Upp emot taket. Stirrar upp emot en oändlighet, det känns så i alla fall. Det är så lugnt, så tyst, att jag hör slagen av mitt hjärta slå lugnt i bröstet. Nästan lite obehagligt att känna livet så väl. Handflatan läggs emot bröstet och jag känner pulsen slå över emot min hand. Jag önskade någonstans djupt inom mig, att du skulle känna det.

Jag vrider och vänder mig och en oändligt natt blev längre än oändligheten själv. Timmar gick, ändå så hade bara fem minuter gått. Minna läppar nynnar, söker en låt. En du en gång sjöng för mig. Samt så klämmer handen försiktigt, sökande efter din. Egentligen finns det nog inget för dig här. Men ibland är det svårt att inte önska sig det.
Ändå..

Jag lyckas ta mig upp men allt jag gör är att gå fram och tillbaka, omkring på 2 kvadrat meter. Med händerna i nacken och stirrande på golvet. Du vägrade lämna mitt hjärta, eller tankar. Jag ser upp i skyn. Seende månen. Jag ville göra avtal med den. Berätta, hur mycket jag egentligen älskar dig. För det finns nog ingen, Jag egentligen kan säga det till. Förutom dig..
Men det är för tidigt, Ja..
För tidigt..

http://open.spotify.com/track/1mtVToJu84G5iBk2yeRMNP


handen ligger orörd emot knät,
Och foten slår sakta emot marken,
I takt till hjärtat, till musiken.
Ögonen flimrar fram och tillbaka,
Över det som ligger framför mig.
Ja,
Nu är allt över.
Det fanns ändå inget kvar för mig,
Här..

http://open.spotify.com/track/7HfnnlmQF31kBx06uzUFw6

Mitt hjärta tycks förstå,
Varför mitt hopp fortfarande bestå.
Jag andas djupt och ser in i dina ögon grå.
Det är svårt att inte få din skönhet att framgå.
Älskade du, jag älskar dig så.
Låt inte min kärlek för dig begå.
Jag lovar att göra dig lycklig som få,
Ge mig bara chansen att bevisa är det som återstå.
Ja älskling, Jag ska visa ett minne som ska utså,
Från resten, Även fast det var år sjuttiotvå..